Efter lite funderingar

Tanken om att börja blogga igen har funnits där många gånger. Dels ser jag det som något Vilma kommer kunna glädjas av när hon blir äldre, som en alldeles egen dagbok fylld med minnen och roliga händelser från hennes barndom, och om hennes mammas tankar och funderingar. Dels är det väl också ett sätt för mig att dokumentera, då dessa ”Mitt första år” och liknande böcker med fickor för hårtussar, handavtryck och tandräkningskort inte har blivit så flitigt ifyllda (tyvärr). Sen måste jag ju också lägga till det att jag gillar att skriva. I vart fall när jag har tid. Och lust.

Men ja, det som väl nu även fått mig att komma i bloggtankar igen är det som bloggen även kommer att innehålla en hel del av: barnlöshet. Och jaha, tänker ni nu, och undrar om jag på något sätt missat att Vilmis ju de facto är just ett b a r n. Och nej, det har jag givetvis inte. Men Vilmis är en liten mirakelbebis (som läkarna förklarade det för mig efter konstaterad graviditet), och det är nu då syskonlängtan kommer som vi därför har fått ansluta på den längre, lite mer slingriga och branta vägen för att få ännu en (mirakel)bebis. 🙂

Det som då får mig motiverade att skriva om det här är egentligen inte så mycket för att jag själv behöver ”bearbeta” eller skriva av mig. Allt det vi har varit med om har förvisso bjudit på en del upp- och nergångar (kanske mest ner då), men jag känner ingen sorg när jag tänker på det, inte heller inför det faktum att jag inte längre kan bli gravid naturligt. (För ja, så är det. I rena läkartermer är jag steril. Inga äggledare. Ingen möjlighet att bli gravid naturligt.) Istället känner jag, efter allt det jag har tagit del av genom såväl kända som okända, att jag på något sätt har ett ansvar att lyfta fram barnlöshet – eller kanske snarare fertilitetsproblem – som något både vanligt och helt normalt. För faktum är, att det som oftas kommer upp som det tyngsta bland de par som gör/gjort ivf (provrörbefruktning) är att de behövt ljuga om det.
Att de måste stå där och le och nicka när folk frågar om ”hur går det med bebisfarbriken?”. Att de behövt ljuga om att de genomgår tuffa hormonbehandlingar, att de inte kan göra det ena eller det andra pga pågående behandlingar. och framförallt, att de behövt ljuga om att de känner längtan, sorg och förtvivlan över att inte kunna få barn. För så ska det INTE behöva vara. Ingen ska behöva ljuga om att det är svårt att få barn.

För såhär är det: idag anses 20% hamna i gruppen ”ofrivilligt barnlösa”. Hur man än räknar så kommer det betyda att det är du, eller någon i din närhet som hamnar i den här gruppen. Och ja, det jag vill dela med mig av i den här bloggen, är att visa att ni som hamnar där inte är ensamma. Inte på långa vägar.

Jag vet inte hur ofta eller när det här blir uppdaterat. Jag tänkte i alla fall att jag i nästa inlägg (eller nästnästa) skulle berätta om hur vi hamnade där. I den där 20% andelen.

Sen måste jag ju såklart också berätta om Vilma! Vilmis som hunnit bli 1 år och 9 månader. Hela munnen full med tänder, hår nästan till axlarna (där bak är det en oroväckande stor andel som fortsättningsvis är enbart fjun dock, haha), envis som en get stundtals men för det mesta på bra humör. Hon är lite sen med pratet, det är som att hon nästan bestämt sig för att INTE prata. Såklart kan det ha att göra med att hon blir tvåspråkig också, men frågar man henne om hon kan säga något så kommer det ofta ett ”näi” och så vänder hon trotsigt på huvudet. Nå, hon pratar när hon vill prata. Jag har ingen oro över det. 🙂

Nu ska jag hinna iväg efter lite tyg! Lördagskreativitet står på schemat när min kära man är nere i Turkiet och Vilma ska ha mommo-kväll. Hej så länge!