Vilma har sovit hos mommo inatt. Tveklöst hennes favoritperson utanför hennes egen mamma-pappa-familj. Ibland kan jag även tänka att vi kommer nedanför mommo, haha. Nej men det är ju såklart jättefint och även väldigt skönt, då det innebär att hon tycker om att vara där och vi får ha lite barnfri-tid. Och även så otroligt tacksamt och uppskattat att min mamma VILL vara mommo! Det har verkligen betytt mycket att få den hjälpen som det innebär med att ha en trygg person att lämna över sin skruttunge till, och inte ens behöva fundera på om hon har det bra eller inte. För man vet det redan. (Definitivt på pluslistan när vi återigen närmar oss en dag då vi måste välja boendeort.)
I övrigt har jag pratat med Krisu. Han är då alltså nere i Turkiet och fotbollar sig den här veckan. Eller tränar och teambulidar som han väl skulle föredra om jag kallade det, haha. Dom hade dock rätt dåligt väder, så lite halvtaskig tajming då vi har haft fullkomligt u n d e r b a r t väder här. Alltså verkligen, sånt där väder som gör att man blir helt fnittrig och bollglassugen eller bara helt harmonisk och uppfylld av att livetärsåjäklaunderbaaaaart!!! Ja ni vet. (Ibland känner man ju sig nästan som en kossa när den kommer ut i hagen efter en lång, mörk vinter. Stora ögon, lite häftigare andning och samtidigt snurrar det lite långsammare i huvudet ”S o l ? G r ä s ? Till M-I-G??” Och så när man inser: Total lycka.)
Jag hade ju tänkt berätta vår historia om hur vi gick från normalfertila (vad vad jag vet iallafall) till inte-alls-fertila. Jag känner dock att det här är ett område som är rätt känsligt. Många som varit med om liknande upplevelser eller sitter i samma båt kanske har upplevt det helt annorlunda och tycker det är väldigt jobbigt. Jag har dock av någon anledning under i princip alla våra sjukhusbesök sett på allting ur ett läkarperspektiv med konstateranden, åtgärder och framtida handlingsplan. Det är inte så att jag inte tillåtit mig själv att känna, och visst, det har även varit jobbigt. (Såklart!) Men så är ju livet, ibland går det upp och ibland går det ner.
Det som jag nu iallafall insåg var att det blir lite för långt att fortsätta skriva i det här inlägget, så jag får sammanfatta det i ett eget inlägg. Jag måste även leta upp en fin bild på en fiffi, då något jag verkligen har insett under dessa år är hur otrolig dålig koll de flesta har på hur kvinnans barnfabrik ser ut där inne. Klitoris kan väl de flesta peka ut från 15 år och uppåt, visst. Men när det kommer till äggledare och äggstockar och andra mindre synliga delar (eller väldigt osynliga får man väl konstatera, haha) så brukar det bli värre. 🙂
Ha en fin söndag och ta hand om er!
Vilmis och eftermiddagssol. <3
Ser fram emot inlägget om fiffi. 😀