En liten uppdatering av picknickandet:
Vi hade överdrivet mysigt med smoothie, wasa-knäcke, äppeljuice och puffetglass på ”min” gamla strand dit jag alltid gick med Coco förut (man får ha hundar där). Avlägset, folktomt och med underbar utsikt. Väl där såg det väl ut ungefär såhär:
Vilma letade vasstrån och jag åt.
Vilma kom på att hon skulle peta med vasstråna i vattnet (jag satt fortfarande kvar och åt).
Vilma började provkänna på vattnet med sin stövel (okej, nu låter jag ju som världens mest självupptagna och ätande mamma ever, men JA, jag ÅT).
Sen kom Vilma på att hon skulle gå ut i vattnet. ….
Well, där slutade jag ju då att äta. Vilmas och min picknick nådde väl för den delen även den sitt slut, när jag väl övertalade fröken om att komma i land och vi fick av henne en halare som var blöt upp till knäna..
Nu var det dock inte det jag skulle skriva om, utan faktiskt lite fiffikunskap och om varför Vilma är en mirakelbebis. Vi börjar med en fin bild på hela fortplantningsorganet:
Här ser ni då kvinnans könsorgan, de inre delarna. (De yttre är ju de facto mest lite skinnflikar och inte sådär superhäftiga i sin funktion.) Som ni hör har jag blivit lite ”avtrubbad” när det gäller allt med fiffisar, och det är kanske en av anledningarna till att ett gynbesök för mig mer är som en lektion om kroppen (min kropp) än att jag ens kommer på tanken att det skulle vara pinsamt att en läkare tittar mig mellan benen. För nej, ett gynbesök handlar ju inte om någon estetisk besiktning av huruvida man har större eller mindre skinnflikar där nere, utan det handlar om ens h ä l s a. Som vilken annan öron-, hals-, nack- eller knäundersökning som helst! (Så tänk på det tjejer om ni tycker det känns jobbigt, och boka in det där besöket som ni inte riktigt får gjort!)
I alla fall. Hösten 2012 hade jag en mens som inte riktigt ville sluta. Det plus att jag hade rätt ont gjorde att jag kontaktade gyn, där man via UL (ultraljud) konstaterade en cysta. En ”vanlig” ofarlig vattenfyllda cysta. Eftersom det inte var någon akutgrej så avvaktade dom då såna här cystor ibland kan tillbakabildas av sig självt. Det var dock något som under den här tiden fick mig att ta ett graviditetstest, jag vet faktiskt inte riktgt vad, magkänslan kanske?, och detta test visade plus. Plus som i två streck. Som i positivt. Som i gravid.
Krisu flippade ju ur (haha, tänk er en jättenervös och stressad stor man som inte riktgt vet vart han ska ta vägen). Jag förstod ju dock att det inte var en ”vanlig graviditet”, men utgick mer från att det var ett pågående missfall. Förtur till gyn och nya undersökningar jag det ju mig dock.
Och ja, här kunde man då via blodprover där man mäter hcg-värdet se vad som händer i kroppen. (Enkelt förklarat.) Mitt hcg-värde visade att jag var gravid, ja. Men vid ett missfall ska det ett par dagar senare ha sjunkit medan det vid en normal graviditet ska dubbla sig själv enligt en viss tabell. Mitt hade ökat, men inte alls så mycket som vid en normal grav. (För att ge ett exempel, jag låg på ca 500 och med Vilma vid samma tid hade jag ett hcg på 19 000, så ja, ni förstår problemet.)
Man kunde därmed göra en väldigt kvalificerad gissning på att jag hade utomkvedshavandeskap.
Och nu kan ni då se på bilden. En graviditet handlar om att kvinnan ägglossar ett ägg från antingen den högra eller vänstra äggstocken (varannan sida varannan månad), och under just dessa ägglossningstimmar (ca 48h) så ska spermier ta sig in i livmodern, simma in i äggledaren – för att där då möta ägget. När spermie och ägg har mötts och ägget således blivit befruktat, så börjar vandringen neråt genom äggledaren till livmodern, där ägget slutligen ska fästa och bli till en bebis. (Med vissa delmoment, ja.)
Vid ett utomkvedshavandeskap så är problemet äggledarna. Dom är för trånga/igenväxta av olika typer av ärrbildning (här finns en rad olika orsaker, men allt från könsjukdomar till endometrios till olika infektioner kan orsaka ärrbildning) och när ägget då inte får utrymme att passera så fastnar det. Men eftersom det även är befruktat, så fortsätter det att växa. På helt fel ställe.
Lösning på detta, och det som hände mig (och sen även hänt igen efter det), är operation. För mig har jag haft sån ofantlig tur att man hunnit operera bort X:et (utomkveds kallas ofta för X) innan äggledaren spruckit. För ja, det är det som händer vid ett obehandlat X. Äggledaren spricker, det blir inre blödningar och tillståndet är faktiskt livshotande om man inte får hjälp väldigt snabbt. (Återigen tjejer, lägg sånt här på minne ifall ni blir gravida och det börjar kännas konstigt/ni blöder. Man ska INTE måla upp hemskheter i onödan, men vid mitt andra X blev jag avfärdad från gyn som ”onödigt orolig” innan jag själv stod på mig och krävde dessa hcg-blodprov.)
Som sagt, 2012 hade jag då ett troligt X (det kluriga med dessa X är att man kan inte kontrollera själva äggledarna på UL speciellt bra, framförallt krävs det en väldigt erfaren läkare, men ”kameran” räcks liksom inte dit). Operation blev det i vart fall, och efteråt kom min läkare och berättade att X:et var borta. Han hade även valt att skära upp äggledaren, plocka ut X:et, och sedan sy fast den igen, då det under op visade sig att högra äggledare var ett enda torv av ärrbildning och troligtvis ej fungerande för att kunna leverera bebis-ägg. Han försökte även på ett försiktigt sätt förklara att mina prognoser för att bli gravid på naturlig väg efter det här var väldigt låga. Eller näst intill obefintliga.
Mirakelbebisen Vilma är då ett levande bevis på att naturen och kroppen inte alltid går att förklara, för trots att vi väl inte hade planerat det riktigt så fick jag aldrig någon ny mens efter den där operationen. Istället lyckades vårt lilla guldägg med Vilmis leta sig ner genom det där virrvarret av ärrbildningar och nio månader senare kom vår lilla pikku-tyttö ut.
Och jadå, tokstressade och panikiga ”jag vet inte hur man blir en pappa!!”-Krisu stod nog sen där på BB, stolt och glad (och rätt matt) och klippte navelsträngen. <3
Som ni ser. En roman. Åtminstone några kapitel. Jag kommer återigen få lämna lite, men det som händer sen är att jag får ett till X. Hösten 2014. Alltså för mindre än ett halvår sedan. (Här kan man ju fundera om det inte hade räckt med ett liksom, du som bestämmer där uppe.) Och ja, jag tänkte berätta lite (kortare!) om det också, då det nämligen innebar en operation som jag själv i princip bad om och som då gjorde mig steril. Eller äggledarlös.
För den som orakat läsa – godnatt och sov gott. Jag släcker nu även ner här och lägger mig bredvid V. Krisu kommer hem imorn (yey!) men åker direkt dagen efter igen (ney! haha). Puss och kram!