Precis hemkommen från min mammaträning som jag drar. Jag började i höstas, då var vi ett rätt stort gäng som först körde utomhus och sen under senare delen av hösten/vintern blev det inomhus. Vårterminen är tvärtom, vi börjar inne och nu kommer vi snartsnart få förlägga träningen utomhus igen. Mammorna hinner ju skifta, eftersom deras små knytten blir stora och mammaledigheten tar slut, men det har varit – och är – roligt. Utmanande för dem säkert (jag kan vara rätt hård när jag drar träning, haha) men även för mig. Det ska ju liksom kunna anpassas för många olika nivåer.
Hela konceptet bygger ju även på idén att man ska kunna ha sin bebis med sig, eftersom det ju kan va rätt svårt att komma ifrån till gymmet annars i vardagen när det ska hittas frivilliga barnvakter och passas in med amning och sovring och allt sånt där. (Och när den där ”passliga luckan” sedan uppstår så är det inte alltid som att motivationen tajmar med att känns lika ”yee JIPPI, jag ska få flåsa, frusta, svettas och nästan dö”.)
Grundtanken är ju då alltså att barnen är med, och det har faktiskt fungerat riktigt bra! Dom ligger, rullar, kryper och krälar runt där, men mestadels med gott mod och låter mammorna gympa. Eller ja, hittills alla ungar förutom en. MIN unge.
Jag har prövat två gånger (det var när vi körde utomhus) men medan dom andra småttingarna antingen nöjt satt i vagnen eller några satt på gräsmattan så tyckte Vilma att hon minsann inte skulle hänga där och se på nån mammaträning, så hon traskade gång efter gång efter gång iväg på egna promenader. Varpå då jag, förespråkaren av träning med barn (”jamen visst, dom tycker ju det är jätteroligt att bara få se på när man tränar!”), fick skena runt som en liten iller för att fånga och släpa tillbaka rymlingen samt hinna instruera däremellan.
Betyg i samarbete på min dottern? Noll.
Nu har jag och träning haft en liten paus från varandra (jag räknar inte riktigt in dom här passen som jag drar). Det känns ju väldigt tråkigt såklart, jag älskar att vara i bra form, men ibland kommer det perioder då man får tänka med hjärna istället för med hjärtat. Så är det ju med mycket här i livet. 🙂
Ha en fin eftermiddag!
Hinner inte lägga in nån trevlig gympabild till er, men den här låg kvar i mitt ”galleri”. Jag och V på stafettkarneval i maj förra året. Jag äääälskar stafettkarnevalen (löptävlingar) och har ju redan börjar räkna ner tills Vilma ska springa där om sisådär 9 år. /Mvh, den jättejobbiga pressande mamman. 😀
