En av orsakerna till att jag började blogga igen var ju för att ni skulle få följa med på vår ivf-resa, och för att jag genom att dela det förhoppningsvis även kunna visa hur verkligheten kan se ut (för fler än man tror) när det kommer till det där otroliga och väldigt fina ”jag vill ha ett barn med dig”-stadiet.
Det blir ju väldigt personligt och utelämnande, men jag är helt okej med det, framförallt om jag vet att någon annan kan ha glädje av att få följa oss.Vi har aldrig haft något hysch, hysch kring våra ”problem”, och jag har nu därför även bestämt att vara ärlig med vårt första ivf försök. Och berätta att det misslyckades.
Därav min dåliga dag i fredags.
Idag känns det redan okej. Inte så att jag förminskar det, men jag tar det även för vad det är. Ett första försök som inte lyckades. Och med vetskapen om at vi har så många försök vi vill (om vi vill) kvar framför oss. Det här betyder alltså inte att vi inte kommer få en bebis, det betyder bara att vi inte kommer få en bebis om nio månader. Och tar det istället 15, 18 eller 25 månader så är det helt okej det med.
Som en väldig kär och klok vän skrev till mig om alltihop; det handlar inte om att se det här som avgörande för ens lycka – utan mer att se det som en slags bonus. För jag har ju redan allt jag kan önska och mer därtill (såklart svär jag också över allt från små till stora saker flera gånger i veckan, men när det väl kommer till kritan så är jag ju väldigt lycklig och tillfreds med mitt – vårt – liv), och en bebis är ju något vi kommer fira och glädjas över, men det är inte något som avgör om min dag är mulen eller solig.
Jag vet att de flesta inte har en aning om hur ett ivf-försök går till, så tänkte förklara det, sen. Det kan väl dock bara kort konstateras att det krävs en hel del mer förarbete, underhållning och efterarbete än vid normal befruktning, haha. Från start till ”mål” (plus nio månader till om man blir gravid då) är det ca 3 mån. Lite beroende på.
NU ska jag gå upp och laga efterlängtad frukost! Dom här päronen var nämligen ute och nattugglade igår, och fast vi kom hem lite efter tre så satt vi sen och pratade och myste ända till fem. Händer ju inte varje vecka (eller ens halvår, haha). Väldigt trevligt var det iallafall, och huset vi var på inflyttningsfest till var ju ett sånt där to-die-for. Stort, ljust, öppna planlösningar, fem meter i tak och mycket fönster. Veri veri najs, helt enkelt 🙂
Hoppas ni får en fin avslutning på helgen, puss!