Vilmas prat har verkligen lossnat de senaste veckorna. Det kommer nya ord hela tiden, även om hon ju såklart uttalar dem på sitt sätt. Jätteroligt och man blir allt ifrån imponerad, road och stolt till utmanad och ställd när det inte alltid är så lätt att förstå den unga lilla frökens bestämda uppmaningar. Senaste här ikväll hade vi en lång upprepning av ”uttan” då den här mamin (jag då) ju uppenbarligen var för dum för att fatta den självklara förfrågan (uppmaningen? bekräftelsen? undran? konstaterandet??).
Hurosmhelst. Ett annat ord som nu sitter rätt bra vid det här laget, både gällande uttal och förståelse, är ”kacka”. Alltså nummer två.
Det är ju såklart jättefint att hon lärt sig det, och ännu mer beundransvärt (och uppskattat av oss!) att hon även lärt sig säga det när hon då vill gå och göra nummer två. Det som ju då sen blir lite mer svårförklarat är att vi stora människor inte behöver säga det för varandra, utan att det är någotsånär privat. (”Privat”, lätt att förklara innebörden av det ordet för en ettåring liksom.) Men ja, eftersom ”privat” är väldigt svårförklarat medan ”kacka” istället är väldigt naturligt, så har vi då dessa återkommande situationer där Vilma står och klappar sin mamma uppfordrande på rumpan och säger ”kacka”. Att det sen är på en flygplats, på posten eller i kön i matbutiken spelar ingen roll….
Här somnade då vårt troll halv elva ikväll. HALV ELVA! Det var ju den egentiden för mig och K det, haha. Sov gott på er. P och K.