Jag hade plockat ihop mina grejer, packat, sminkat mig och satt färdig och förväntansfull inför att få åka hem när älsk kom vid elva tiden. Det enda som kvarstod var en mätning och koll att livmoderhalstappen var ok. Och var den det? Nej.
Jag känner mig som en gammal bil som fastnat i besiktningen. Allt fungerar sånär som på någon liten bagatell. Och ja, jag vet. Det är väl ingen ’bagatell’, men jag blev bara så himla besviken.
Det finns ett alternativt sätt att få komma hem, men det bygger på att vi skriver under några papper som gör att allt ansvar ligger hos oss om något händer. Och hur tråkigt det här än nu kändes så är det inte något jag känner att vi ska pröva (plus att krisu totalvägrar även om vi har bara 10min till sjukhuset).
Förövrigt har jag fortfarande dropp i handen (utifall att dom skulle behöva ge mig något snabbt) och förutom att jag redan behandlar den som en bit dött kött (jag vågar överhuvudtaget inte använda handen och oftast lägger jag den lite bakom täcket för att slippa se den och tänka på att jag har en liten slang som går in i där) så har nu krisu gjort mig fullständigt vettskrämd då han allvarligt förklarat för mig att det tar minst dubbelt så ont att ta ut den. M i n s t, som sagt.
Nej, nu ska jag utnyttja milkshake automaten. Jag som legat och läst hur man kommer i form igen efter graviditeten halva morgonen känner att det är ett senare problem, och ska jag vara ärlig är det faktiskt det som oroar mig minst, så milshake(s) it is! (Och om inte annat är det ju bara att börja fundera på bröllopsklänning, så kommer nog definitivt träningsmotivationen! ;))
P och K
(och en bild från ett tag sedan när jag ännu fick gå..)
