Äntligen

Ursäkta mitt obefintliga uppdaterande. Min wordpress-app som jag bloggade via på telefonen slutade fungera, och dessvärre hade inte sjukhuset wifi.

Hursomhelst, jag är hemma igen!

Igår eftermiddag fick jag äntligen ett ok av läkarna, efter att ha varit instängd i 8 dagar. Och förstås förstår ju även jag att orsaken är för både min och babygirls bästa, men det var lite hårt de sista dagarna. För att sammanfatta det kort så är läget nu stabilt. Livmodertappen hade inte ändrats på hela, ta tam tam, TVÅ dagar, haha, och jag hade inga sammandragningar vid sista ctg-mätningen. Sanningen är ju dock fortfarande att den är alltför kort, i vanliga fall bör den ligga på 30mm och under 25mm räknas som risk för prematur förlossning. När jag ”checkade in” förra måndagen var den ca 15-17 (om jag minns rätt) och nu när jag ”checkade ut” var den under tryck 5mm. Så ja, inte alltför mycket spelrum längre.. 😉

Och kanske känns det fel att jag skojar om det, men jag är bara så trött på alla dessa problem. Då det nu passerat v 34 och den mest kritiska tiden för om hon skulle komma är förbi känns det även betydligt lättare att hantera. Mina ”förordningar” är att jag ska VILA i två veckor (för hon får trots allt gärna stanna där till fulla 36v), och det var väl med löfte om det jag blev hemsläppt. Att ligga helt still går ju såklart inte, men jag försöker verkligen att ta det så lugnt jag bara kan. Eftersom jag ju märker hur magen blir stenhård efter att jag stått upp i ca 10 min, så gör det att jag självmant också lägger mig ner.

Ja, det var väl lite om det! Krsiu har nog varit ganska orolig (och tyckt att det varit jobbigt att jag måste vara på sjukhus), så inatt var det han som var som ett frimärke på mig när vi sov. Jag vaknade av att jag låg PÅ kanten på sängen, då han kommit närmare och närmare, samtidigt som han höll i mig lite för att jag inte skulle falla ner. Haha 🙂

När jag kom hem väntade även ett gigantiskt paket (barnvagnen som kommit!) och som jag sagt tidigare är det sedan länge slutdiskuterat med om vem som öppnar paket i vårt hem, så trots en hel helg hade han inte ens så lite som pillat och kikat lite i ett hörn. Jag blev överlycklig och satte mig genast och slet upp alltihop, och sen ägnade vi kvällen åt barnvagnsbyggande. Nu är den färdig och fin, och jag är så löjligt nöjd så jag går runt och kör på den för mig själv med jämna mellanrum. Nyss kom jag från en tur fram och tillbaks till sovrummet, och Krisu har vi det här laget slutat att fråga vad jag riktigt gör och tittar mest bara lite roat på mig. (Och accepterade snällt att jag igårkväll nöjt körde in den i sovrummet och parkerade den framför sängen så att jag kunde titta på den innan vi somnade, haha.)

Imorn kommer lite mer updates, bland annat har vi dragit igång fasta här hemma! (Nejdå, jag äter på för fullt, däremot är det någon annan som har det lite tufft.) Jag har sagt att vi har det som i fattigare delar av världen just nu. Älsk får ingen mat och jag ska föda the natural way utan bedövning. Och att det faktiskt är bra att känna hur andra kan ha det. (Och ja, ta det på rätt sätt.) Dock ska vi bli månadsgivare, och det är något jag tycker alla borde fundera på! Att äta ute en gång extra i månaden, eller att faktiskt kunna hjälpa andra som behöver det – vad är mest värt?

Sov gott fina läsare, här är en bild på babygirl från i söndags (läkarna sa angående hennes storlek och utveckling  att ”hon är lite mindre än normalkurvan, precis som sin mamma med andra ord”), och så bild på min nya favorit leksak (THE vagn) och sist jag – den osminkade sanningen efter att ha stirrat in i en sjukhusvägg över en vecka (krisu brukar hålla upp ett vitt papper bredvid mitt ansikte och roa sig med ”papper och ia? ia och papper?” uttryck, jag är väl inte fullt lika road dock).

Puss!