Fan fan fan.. Efter några timmars sömn så trodde jag faktiskt att jag skulle må bättre.. Det gör jag uppenbarligen inte.. Jag mår snarare sämre.. Fan fan fan.. Jag blir så sur på mig själv.. Huset ska storstädas, jag har börjat men nu klarar jag inte av att göra något.. Nu sitter jag här med tårarna i ögonvrån..men dom når inte riktigt ända ut.. fan.. Det är det enda jag kan säga just nu.. Är bara så ledsen och besviken.. Ska det vara svårt att höra av sig? Jag fattar att inte all den tiden finns.. men att bara säga att man lever eller att nu ska vi göra det eller det..ska det vara svårt? Är det för mycket begärt? Jag trodde det vi hade var seriöst. Men tydligen inte. Varför ska du veta allt men jag får inte veta ett skit.. Fan.. Åh jag är bara så frustrerad! Säg ingening ist för att ge mig förhoppningar.. Snälla.. Säg ist från första början.. Då slipper det blir såhär.. Fan..
Och du, jag förstår inte.. du gör mig så ledsen.. jag fattar inte vad som hänt.. och du vägrar berätta.. Vad gör jag för fel? Jag har varit snäll.. är det det som är fel? Jag har visat att jag brytt mig.. Är det fel? Jag fattar faktiskt inte.. Men det är väl så, att vissa förlorar man bara… det är klart.. Men jag fattar ändå inte.. Hur det kunde vända så fort.. Vi har inte ens bråkat.. Nu har du lämnat mig.. What liksom? Är inte vänskap som ett förhållande, man ”måste” ge en förklaring.. Man gör inte bara slut.. Men jag har fel kanske? Som vanligt.. Jag tänker på dig flera timmar om dagen..