En sak som är typiskt för mig är att jag ofta säger lite för mycket för mitt eget bästa när jag pratar med personer i mitt privata liv. Det är nästan som jag har sanningsserum i kroppen och bara måste få det ur mig och det kan bli lite pinsamt ibland. Jag ska ge ett exempel på det nu.
När jag var 18 år gammal så träffade jag min första stora kärlek. När man är yngre så har man oftast inte hunnit gå på några nitar i kärlekslivet så när jag gick in i förhållandet med honom så var jag väldigt godtrogen. Jag föll snabbt för honom och blev helt knäckt när han ville göra slut efter ca 3 månader. Jag fortsatte dock att träffa honom och inbillade mig att det var jag som hade kommandot varje gång han ringde och ville ha sex med mig och jag direkt tog mig till honom efter det. Vi fortsatte att träffas ungefär i 3 månader efter han sagt det var slut för att ha sex. Jag tog det som vi var tillsammans men om jag tittar tillbaka så var det förmodligen bara jag som uppfattade det så.
Han jobbade som bartender på det stora innestället i Helsingborg vid den tidpunkten. Det var stället där Fröken Sverige tävlingen hölls. Tjejen som vann tävlingen fann jag i armarna på min dåvarande kärlek en kväll när jag skulle hälsa på mitt love. Jag grät hejdlöst och sprang in på toaletten där mina vänner försökte trösta mig. Jag var väldigt ledsen under en lång tid. Jag ville inte gå vidare. Tyvärr så riktades min ilska mest mot tjejen. Jag försökte hitta alla möjliga fel på henne. Hon var ful som stryk, liknade en ödla. Egentligen så tyckte jag hon var söt och det sved extra mycket. Dessutom så visste jag någonstans djupt inne att hon var en snäll människa och jag hatade henne för det också. Hon hamnade i tidningar lite här och var för det gick bra för henne i den stora tävlingen också och det gjorde så ont i mig.
Jag hoppades på att få tillbaka honom om jag så skulle få vänta i 100 år. Fyra år gick jag och jag ville inget hellre än att ha tillbaka honom. Det tog slut dom emellan och han träffade mig igen. Sen kom hon tillbaka och då lämnade han mig ännu en gång. Tur var väl det för då kunde jag släppa tanken på honom.
För inte så länge sedan så skulle jag flyga och vem ser jag går förbi mig i flygvärdinnekläder?! Jo, det var HON! Jag hade inte sett henne sedan jag var 18 år gammal och jag vred nästan av min skalle. När jag klev på flyget så stod hon där och log och jag log tillbaka. Eftersom jag aldrig kan hålla tyst så frågade jag:
Är det du som är ……?
Hon:
– Ja!
Hon log sitt vackra breda leende och sa att hon också kände igen mig.
Jag:
– Jag var tillsammans med …… innan dig.
Hon:
Jaha, det stämmer.
Sen tryckte människorna på bakom mig så jag gick in i flygplanet med huvudet vänt mot henne. Hon ler och jag ler och så säger jag:
– Jag blev helt knäckt när ni blev tillsammans!
Sen vände jag bort huvudet och tänkte för mig själv ”Du är ju för jävla dum i huvudet som säger det ha ha ha”
Varför skulle jag säga så? Känner någon igen sig i detta? Jag slutar liksom inte i tid.
Jag kan ju tänka mig hur det lät. Vi har aldrig träffats. Jag har bara sett henne en gång och det var när jag var 18 år gammal och nu är jag 33. Hon kanske tror att jag har väggarna tapetserat med henne som minns allt som igår ha ha.
Bilderna är från en middag på East med härliga tjejer.
åååh vad jag vill ha din näsa!!!!!
Bonjour Marie!
Mitt i prick!! TRor inte du är den enda kvinnan / Tjejen som upplevt och kännt detta. Vi är många. Känner igen mig och kan bli sååå trött på mig själv att jag aldrig kan hålla käft. Alla behöver inte höra saningen alltid. Nåt att jobba på. Men samtidigt ibland kan det vara så att även om man kommit över nåt och kan le åt det idag. För man en gång var ung, naiv och godtrogen och man inte bryr sig. Så sitter vissa saker kvar och är lite känsliga än idag och väcker nåt minne. Man kan förlåta men inte alltid man glömmer allt bara för det. Om nån gjort en illa eller behandlat en orättvist. Tur att man är äldre och klok idag då. Krya på dig. Din blogg är så mysig och gör en glad. En trist mörk söndag. Ha d mys!!! 😉