När jag och min bästa vän Anna umgicks när vi var 18-19 år gamla så testade vi gränser på alla möjliga vis.
Jag har hur många berättelser som helst på lager när det gäller våra upptåg. Den här som jag tänker berätta nu tror jag dock att jag inte skrivit något om och om jag gjort så, så har det varit evigheter sedan.
Vi var inne i en period då vi tyckte att vi var världens hetaste och coolaste tjejer på den här planeten. Anna hade den inverkan på mig. Från att ha gått från att ha rätt dåligt självförtroende då jag varje dag sminkade mig för att känna mig fin så övertalade Anna mig att jag var snygg som jag var. Hon lyckades få mig att tro på det och det fanns inga gränser för vilket kap jag helt plötsligt var. Med ett växande självförtroende så gav det lika mycket positiv (och negativ) uppmärksamhet tillbaka. Killarna var både galna och rädda för oss. De såg ut som de skulle kissa på sig när vi hade vårt bus i blicken. Tjejerna HATADE OSS!
Där fanns en kille som hette Chris i skolan. Anna såg honom först och eftersom vi tyckte vi hade den fulländade smaken att avgöra om någon var estetiskt vacker eller ej så blev han utvald av oss. Jag minns honom med gyllenbrun hudton mer åt det gula hållet än det rosa. Hans ögon var gröna med en mörk kant i sin iris. Han hade mörkblont hår sådant som upplevs som brunt men som hade blekts av solen. Han såg ut som en sufarkille fast med en proper uppsyn. Han hade fylliga läppar och såg så ”ren” ut.
En kväll bestämde vi oss för att ringa honom och det gjorde vi. Med sensuella röster (tänk släpiga röster) från vår hemtelefon så sa vi:
– Heeeej Chris. Du har så sensuella läppar, vi vill att du ska komma ut på din bakgård när det blir natt så vi kan kyssa dina läppar.
Han lät lite osäker och frågade vilka vi var. Sen säger han:
– Marie Plosjö?
Jag och Anna fick panik och slängde på luren. Det var på tiden då det endast var de som hade råd med de senaste nymodigheterna hade skaffat en
nummerupplysare (shit vad jag är gammal ha ha).
Vi fick hysteriska skrattanfall och visste inte vad vi skulle ta oss till. Anna ville skylla allt på mig då det var mitt nummer som syntes och jag visste inte vad vi skulle göra ända tills…
……….Monia, dök upp i mitt synfält.
Det var så klart Monia som hade tjuvringt! Den lilla busen.
Det ringde och vi försökte tvinga varandra att svara. Till slut föll lotten på mig och jag lyfte luren:
– Hej, det är Marie.
Chris hördes på andra sidan luren:
– Ja, hej det här är Chris. Varför tjuvringer du mig?
Jag:
– Ehh ha heee det var min lillasyster. Hon gör sånt hela tiden.
Sen vände jag mig till min oförstående lillasyster Monia och skällde lite så han skulle höra:
– MOOOOnia! Du får inte tjuvringa folk!
Monia såg ut som ett frågetecken och försökte protestera (vad taskigt då) så jag fortsatte med en ännu argare röst:
– Fy Monia, FY!
Han gick inte på det så vi insåg att det bara att ge upp. Efter detta så släppte vi fram våra lustar och kunde jollra efter honom
på skolgården:
ChhII…IIIs! Duuu har sååå seeensuella lääääppar!
Vi hade jättekul men han var livrädd för oss.
Han skrev faktiskt till mig någon gång mellan 2002-2005 och då bodde han i Australien. Sen tappade vi kontakten igen.