Fiskfobi

Nu ska jag berätta om en sak som hände mig på katamaranen. En del av er kanske vet att jag har fiskfobi. Det är inte att jag är rädd att de ska göra mig illa. Jag tycker bara de är extremt obehagliga och jag vill inte att de ska komma nära mig. Jag älskar att äta fisk så länge huvudet är borta men dessa slemmiga småfiskar är oberäkneliga och det gör mig nervös när jag ska hoppa i plurret.

Min darling ville inte bada så jag fick med modiga steg tåga bort till andra sidan av båten så jag skulle likt en gammal tant försiktigt hoppa i plurret. Jag brukar inte vara rädd om jag har sällskap för då brukar jag hoppa i efter någon annan modigare människa.

Jag var väldigt försiktig när jag skulle gå i så det blev en kö efter mig. Jag tittade ner och det var fler fiskar än jag någonsin sett även om jag brukar åka båt på mina resor. En efter en fick gå om mig och jag förklarade ursäktande att det berodde på att jag var rädd för fiskarna. Till sist kom jag i vattnet och simmade som en svans efter närmsta möjliga i vattnet. Det var en liten flicka på sju år och hennes farmor som fick stå ut med mig mest. Den lilla tjejen förklarade sött att fiskarna inte var farliga för mig utan ”bara söta”.

Efter ett tag så ser jag att nästan alla är uppe ur vattnet och flickans farmor går även hon upp för trappen och då får jag bråttom som bara den att följa med upp. Innan jag hinner få tag i stegen och alla är uppe så ser jag hur någon börjar kasta i mat till fiskarna mitt framför mina ögon. Jag ber dom sluta på engelska men de fortsätter. Jag får lite panik när en fisk hoppar upp framför mig för att fånga maten i luften så jag skriker som i en skräckfilm. Tittar upp och ser alla titta förskräckt på mig som jag blev uppäten av en haj. Jag tror då de ska sluta för de inte kunnat missa hur rädd jag varit men NEJ. De fortsätter att kasta mat i en jämn ström brevid mig.

Jag skriker så jag inte får luft. Min panik har blivit total för runt omkring mig så börjar hela vattnet snurra av stimmet av fiskar som vill äta.  Jag skrek som besatt. För mig så kändes det som evigheter men förmodligen så tog det inte fullt så lång tid innan någon försökte greppa mina armar. Det var nog inte det lättaste att få upp en vuxen människa med panik ur vattnet men till sist var jag upplyft.

Då började jag störtgråta och det kändes som jag var jesus som delade på vattnet för inte en jävel hjälpte mig. För mig så är det totalt obegripligt och osymatiskt att inte hjälpa en person som uppenbarligen blivit så rädd och ledsen som jag då var. Jag gick bort till andra sidan av den stora båten och jag kände mig jätteynklig och skämdes när jag såg my love ligga och le. Han tröstade mig och försökte få mig glad men det tog ett tag innan jag hämtat andan.

Jag tycker det är hemskt att INGEN kom fram för att visa någon omtanke. Jag tycker det är fruktansvärt att de var så respektlösa som fortsatte att kasta i mat trots jag bönade om att de skulle vänta tills jag var uppe. Att min älskade kille inte kom berodde på att det på andra sidan båten lät som någon skrattade hysteriskt och han hade nog inte förstått hur rädd jag var för fiskar eftersom jag klarat av att bada trots fiskar förr.

Har ni någon fobi? Kan ni inte berätta lite om era upplevelser?