Det tog inte många dagar tills den ”unga blonda” och fotografen sågs igen.
Det blev otaligt många fotosessioner den sommaren. Han var väldigt ovanlig och var en typisk konstnärssjäl precis som jag själv. Flummig i mångas ögon men jag har alltid gillat orginella människor. Ofta kommer jag överens med människor som ”alla andra” tycker är konstiga.
Jag älskade kameran och kameran älskade mig.
Det var nästan musikaliskt vid sessionerna. Det var intensivt med rörelser och mycket känsla. Fotografen hade en unik förmåga att framkalla de känslor han sökte för att fånga i sina bilder. Han brukade kurra som en katt för att härma mig och därefter skratta högt.
Jag fick agera… Jag gick nedför en lång trappa i studion. Där sjöng jag ”haaaappy birthday tooo you” med släpig röst för att imitera Marilyn. Han skrattade mest hela tiden och hans kluckande skratt smittade av sig. Att ständigt få höra hur fantastisk, begåvad, vacker och bra man var på alla sätt gjorde att jag kände mig som en prinsessa. Han började ringa mig ofta och jag började se en vän i den här speciella filuren.
Jag hade berättat om fotosessionerna för min systerliga vän Annci och hon kastade iväg ett par varningens ord.
Marie, lita inte på att han ”bara” vill vara vän. Lita inte på alla ord som låter för bra för att vara sanna. Han kommer säkert bli kär i dig för det blir alla.
Jag skrattade bara och sa att hon inte behövde oroa sig. Jag förklarade att han var ett proffs och ville använda bilderna till en utställning som han skulle ha. Dessutom skulle jag få många av bilderna och det var bra för min portfolio.
Jag och Annci hade träffats hemma hos henne i Kista. Vi bar klänningar kvällen till ära och dansade omkring barfota i hennes lägenhet.
Jag fick ett sms av fotografen att om vi hade vägarna förbi Café Opera så kunde vi festa lite. Jag och Annci hade bestämt oss för att ha joggingskor till klänningarna så vi kunde skutta och dansa fram vart än vi gick.
Ibland brukade vi till och med ha en vattenflaska med oss. Träningen var en självklar och stor del i mitt liv framför allt vid den tidpunkten i livet. Annci jobbade då på Karolinska som forskare inom biomedicin och jag hade min hudterapeututbildning i bagaget. Det gjorde att vi båda delade intresset att få en välmående kropp. Jag älskade då som nu att vara aktiv.
Vi gick ut. Drack inte en droppe som vanligt. Sprang på fotografen på Café Opera och gjorde lite dansmoves i leksam anda på dansgolvet.
Vi ville gå ganska snart och min nyfunna vän ville följa med. Han hade kameran med sig. Han förevigade varje steg vi tog när vi dansade fram på gatorna i sommarnatten en bit framför honom. Han kallade mig katten.
Han skrattade så det kluckade. Vi gick en långpromenad mitt i natten. Det var sommarljust så även om det var natt så var himlen i blå pastell. En cykeltaxi passerade oss och fotografen hejdade honom. Annci bestämde sig för att åka hem och lämnade därför oss.
Jag och min nya vän blev skjutsade och skrattade oss igenom färden. Vi hamnade vid några klippor vid en sjö. Han sa att han gärna ville ta lite roliga bilder i vattnet och jag älskade att nattbada så det passade bra. Jag klädde av mig och med fnitter och skrik så simmade jag ut i det svala vattnet. Jag gjorde piruetter och lekte sjöjungfru i vattnet. En av de vackraste syner jag fortfarande har i minnet var när solen kort därefter började gå upp. Den färgade först trätopparna i guld för att sedan söka sig ner mot vattenbrynet. Det glittrade så varmt och inbjudande att jag ville bevara allt vackert förevigt i mitt inre. Inte förrän jag hackade tänder gick jag upp och försökte torka av mig i mina kläder.
Klockan var runt åtta på morgonen när jag till slut satt på tunnelbanan hem. Då hängde mitt långa hår blött längst med kinderna och sminket hade runnit och bildat mönster på kinderna. Jag log mot en medpassagerare som satt framför mig. Jag fick ett besvarat leende med en besvarad blick av förståelse om att jag hade haft en händelserik utekväll.
Fortsättning följer…
