Tiden började närma sig resan. Det var i och för sig ganska kort inpå som han bokat den. Min syster kom upp till mig i Stockholm. Hon var runt 16-17 år gammal. Fotografen höll hela tiden på att pressa mig genom att säga att han inte visste hur han skulle göra med biljetterna. Han var ju ”tvungen att åka nu när den var bokad”. Jag berättade det för min lillasyster Monia och då fick jag funderingen om det kunde vara så att han kunde ta med den andra Plosjö-systern istället för mig. Min syster var ledig och sa att hon kunde tänka sig att följa med.
Min lilla, lilla småstadssyster. Det är faktiskt så att många från småstäder har en annan mentalitet och goda tro. Många tror gott om andra lite mer än om de bott i Stockholm. Lovar man något så känns det oftast lite viktigare att hålla det som utlovats än vad jag upplever att många som kommer från stora staden Stockholm tycker.
Jag ringde upp fotografen och frågade om det var möjligt att min syster kunde följa med istället. Jag berättade hur ung hon var och sa att då fick han i alla fall sällskap och en biljett skulle inte vara bortkastad. Han tyckte det var ett toppenförslag!
Det var en vecka tills resan skulle ske. Hela veckan försökte vi få kontakt med fotografen för att boka in så att han och min syster skulle kunna träffas. Han hade hela tiden fullt upp och sköt varje gång fram dessa möten trots att vi tydligt förklarade att det var väldigt viktigt för hon skulle känna sig trygg. Till slut började närma sig kvällen innan resan och Monia hade fortfarande inte fått träffa honom. Hon började bli väldigt nervös och jag likaså. Flyget skulle gå runt 4-5 på morgonen. På kvällen packade Monia sina väskor och upplevde hela situationen som olustig.
Eftersom hon skulle åka väldigt tidigt på morgonen så bestämde vi oss för att inte gå och lägga oss. Vi gick därför ut och kom trots min systers låga ålder in på ett uteställe på Stureplan eftersom vi hade en gemensam vän som jobbade där. Där stod vi i baren och snackade med alla möjliga människor. Klockan tickade på och snart var den runt två på natten. Bara några få timmar kvar tills resan till Grekland skulle ske. Monia var jätteorolig och till slut sa hon att hon faktiskt mådde väldigt dåligt av detta och att hon inte vågade åka med en person som inte ens hörde av sig.
Tanken hade också varit att de skulle ”tälta” tillsammans istället för att ta in på ett hotell för äventyrets skull. Jag förstod min systers oro och till slut efter några samtal utan svar så skickade vi ett sms där vi förklarade att Monia inte längre ville följa med och förklarade anledningen till detta. DÅ, ringde han upp!
Han var skogstokig och skrek och gormade. Jag försökte förklara att min syster inte var så gammal och hon inte vågade följa med en okänd man för att sova i ett tält med honom i ett annat land.
Han skrek den ena förolämpningen efter den andra så till slut så
sa jag att vi skulle ta en taxi till honom så vi kunde reda ut detta missöde.
Både jag och Monia var jätterädda för han lät otroligt hotfull i telefonen.
Det var till och med så att vi fick en kille att vänta utanför byggnaden för att kunna ingripa om det tog för lång tid på vårt besök.
Väl uppe på hans kontor så hade han slagit dövörat till. Inte ville han förstå eller höra vad vi hade att säga. Han säger då att han lånat saker av D&G och lagt en handpenning på 50 000 kr på all styling som han tänkt att Monia skulle bära när han fotograferade henne. Det olustiga var att Monia aldrig hade haft någon ambition att ställa upp på några bilder. Hon hade aldrig gjort något liknande jobb och hade aldrig sagt att hon skulle göra det vid den tidpunkten. Han sa då till mig att han ALDRIG skulle förlåta mig förrän jag betalade tillbaka alla de pengar han lagt ut på min syster. Detta utan vår vetskap om att det fanns några sådana planer.
Han förolämpade framför allt min syster men även mig till den graden då jag själv gick i taket. Jag lovar att det tar rätt lång tid innan jag exploderar och då gör jag det så taket flyger till månen.
Tänk bara tillbaka till Paradise hotell tiden. Trots alla övertramp så höll jag mig lugn. Inom mig så pyrde en farlig glöd.
Vi skildes åt och han åkte vad jag vet iväg själv till Grekland.
Jag är av åsikten att min slutgiltiga önskan i allt är att känna fred i litet som stort så efter jag låtit några dagar passera så skrev jag ett mail till honom där jag trots alla hans elaka hårda ord var väldigt mild. Eftersom även detta inlägg blev långt så ska jag visa mailet jag skrev till honom imorgon.
Kansig gubbe det där som inte förstod att Monia inte kände sig trygg med en person som inte hör av sig. Jag förstår att hon inte ville ligga i tält så där med en okänd man hur som helst.
Du skriver så gripande och jag bara läser och läser och kan inte få nog. Jag är ledsen, verkligen ledsen för allt du har gott igenom, är själv också från en liten stad, flyttade till en större stad för att studera. Du anar inte vilket helvete jag fick gå igenom, träffade på så många människor som jag trodde var så goda. Du har nog rätt, jag ska inte dömma alla över en kamm, men många från små städer som jag själv och som du nämner i din text, vi är verkligen ibland för godtrogna. Jag antar att vi kanske inte sett så mycket av allt det förvärliga som tycks pågå hela tiden. Jag var enbart en ung tjej innan jag flyttade från min lilla stad där jag vuxit upp med en otrolig trygghet, sedan att helt plötsligt få hela sin värld skakad och allt blir kaos, med människor som hugger en i ryggen och det ena och det andra. Så ont det gör i själen när allt sedan uppenbaras för en. På något vis har det gjort mig som människa så mycket starkare, men även så mycket mer vaksam och framförallt rädd, rädd för vad vissa människor kan göra.
Nu gick jag helt i mina egna tankar, skriver för mycket.
Iallafall du påverkar verkligen med din blogg.
Ser upp till dig.
U Rock Marie!
Dig kommer vi se mycket av i framtiden, VAR STOLT ÖVER DIG SJÄLV 🙂