sista femton minutrarna på jobbet innan bussen går,
kämpar mig igenom några bloggar (stackars mig) och halsar i mig kaffet.
james morrison spelas på högsta volym i öronen och jag låtsas stå på en enorm scen med strålkastare som bländar mig.
nu stänger jag ner datorn och packar ihop. man vet aldrig om bussen är någon minut tidig.