Alla som – mer eller mindre – känner mig vet att det är väldigt sällsynt att se mig med tårar rinnande längs kinderna. Men de senaste dagarna så har mina kinder varit ständigt dränkta av tårar, som har fallit av tusen olika orsaker. Jag har gråtit för att jag är förvirrad och för att jag är trött på att vara förvirrad, jag har gråtit för att jag tycker det är sjukt jobbigt att gå i en ny skola igen, jag har gråtit för att jag känner mig ensam och oförstådd. Men jag har också gråtit för småsaker som att min styvpappa inte tog sig tid till att laga mitt element när jag ville att han skulle göra det. Jag förstår inte vad alla dessa tårar kommer ifrån. Det känns (typ) konstigt att jag inte har blivit uttorkad, så mycket jag som jag gråtit.
För bara tre timmar sedan så var jag helt säker på att jag skulle spendera resten av kvällen i samma sinnesstämning som jag har spenderat de senaste dagarna i. Men då min finaste vän Lovis ringde och fick mig att gå med på att joina henne och Oskar på en kvällspromenad så började allt att kännas mycket bättre igen. Tänk vad en promenad fylld med struntprat och kramterapi kan göra. Sådant borde man nästan syssla med oftare!