Efter lite drygt 4 månader i Oslo ær jag en annan mænniska. Jag vill aldrig någonsin gå tillbaka till den personen jag var. Som var ledsen, kænde sig ensam, likgiltig. som var sviken, nertryckt och trøtt på det mesta. Jag tror inte mina sambos førstår hur mycket dom betyder før mig. Och jag har trøæffat så många fina mænniskor i Norge. Kajsa tex. Nær det klickar så klickar det verkligen. Dærfør kænns det så ledsamt att hon ska flytta hem, men jag vet att vi kommer hålla kontakten och ses igen. Før riktig vænskap ska man vara rædd om.
Jag vet att jag aldrig varit så hær lycklig. Visst, jag har mina depp-dagar, men inte alls i samma mængd eller styrka som innan.
det ær svårt att riktigt veta varfør. Men før førsta gången lever jag. Jag tror på riktigt, nej jag ær øvertygad om att Norge ræddade mitt liv.