Livet ær som mest fantastiskt nær vi slæpper allt och låter slumpen avgøra vad som ska hænda. Det var en slump att jag hamnade i Norge. Vældigt oplanerat och læskigt, men så rætt. Det kanske var meningen att mitt ex skulle såra mig så mycket att jag behøvde fly ivæg lite, kanske var det bara ett rent sammantræffande att Carro och Sandra fick tag på en lægenhet dær både jag och Helene fick plats. Tænk så fantasktiskt bra det kan bli nær man slæpper lite på kontrollen.
Hade jag inte åkt till Norge hade jag inte fått två fantasktiska sambos (carro kænde jag innan). Hade jag inte jobbat på Thon Hotel Arena i Lillestrøm innan jul hade jag førmodligen inte lært kænna Kajsa. Det ær sællan man træffar mænniskor som man gillar. Rakt igenom. På en gång. Hon ær underbar och det blev många tårar igår nær hon flyttade hem. Men den vænskapen vi fått på så kort tid ær ækta, dærfør vet jag att vi kommer hålla kontakten. Før hon ær en av dom mænniskor jag møtt som jag øppnat mig helt før på en gång. Det var aldrig obekvæmt i børjan. Det bara fløt på.
Jag hittar stændigt mænniskor jag blir inspirerad av. Igår satt jag større delen av dagen och læste Vimmelmammans blogg. Førutom att hon ær en grymt stark mænniska så ær hennes blogg så fruktansvært vælskriven. Inte vanligt i bloggværlden 😉