Dova, dova minnesbilder av den där jävla anamman han besatt.
Han gav sig aldrig.
När vi väl var tillsammans var det stundtals frustrerande med någon som alltid skulle ha som han vill,
men innan dess och i svåra stunder, vilken prins han var.
Vad trist kan tyckas nu i efterhand att jag inte njöt lika mycket då.
För länge sedan, när jag var naiv och trodde det var normalt att vara så snäll och så fin.
Tänk om jag hade träffat honom idag, så mycket mer jag hade njutit av hans gester då.
Så mycket mer jag hade insupit doften av blommorna han gav mig i alla världens färger.
Det är tur att jag i alla fall kan uppskatta det såhär i efterhand.
Minnas innan jag faller i djupsömn hur starkt allt det där var.
Känna glädje över hans kamp för att vinna mig.
Då, när jag var rädd för kärleken, när jag inte vågade vara modig.
Hur han vågade, satsade, var den modiga. Den som gav allt i ett försök att vinna allt.
Hur jag visste att jag ville ha honom från den första sekund hans blick mötte min,
ett par varmt bruna ögon och som vi kände exakt samma sak i exakt samma ögonblick.
Men jag var för rädd och han var för modig
vilket resulterade i en perfekt kombination av kärlek.
Då..
– Michaela Forni (med vissa justeringar)
