Den här bloggen är bara för mig själv och ingen annan, ifall att någon nu skulle hitta in här…
Idag har allting bara varit en jävla dimma. Klockan är halv sju på kvällen och jag har knappt något minne av vad jag gjort hela dagen. Tog visserligen lite för mycket piller igår kväll och det är väl orsaken till att den här dagen försvunnit.
Var ute en sväng i morse men jag har knappt något minne av det. Det hade lika gärna kunnat vara i går eller i förrgår.
Har inte varit på jobbet sen i tisdags och jag har ingen aning om hur jag ska orka gå tillbaka dit. Ångesten bara äter upp mig och jag orkar inte försöka spela normal bland folk. Det lyser ju genom mig ändå, folk ser på mig att jag mår fruktansvärt dåligt. Men ingen säger något. Bryr de sig inte eller vet de inte vad de ska göra?
Häromdagen frågade en tjej jag bara brukar hälsa på hur jag mår. Varför gjorde hon det? Hon har aldrig frågat det innan, vi hälsar som sagt bara på varandra. Jag sa att jag mådde bra, men hela min kropp bara skriker att jag vill dö. Mitt ansikte utstrålar dödsångest… Men vad skulle jag säga? Sanningen? Nä, jag ljuger vidare trots att det märks på flera mils avstånd att jag mår skit.
Min kropp ser ut som ett skelett med hud på, revbenen sticker ut och jag får ont när jag sitter ner för att jag inte har något fett på rumpan. Mina armar är så smala att de ser ut som att de ska gå av vilken sekund som helst. Ansiktet är helt insjunket. Jag ser verkligen sjuk ut. Och jag är sjuk.
Men jag mår bra. Det är ingen fara med mig. Jag hoppas på att en dag få vakna upp och se ljuset. Men fram tills dess drogar jag ner mig själv så att jag knappt är vid medvetandet. Det blir bäst så.