Nu ska jag vara brutalt ärlig. Jag är 26 år och har sen jag gick på gymnasiet lidit av IBS. Första gången jag ”fick” IBS var när jag och min mamma var ute på en promenad. Vi gick och pratade om allt mellan himmel och jord som vi brukar göra, helt plötsligt fick jag så obeskrivligt ont i min mage. Vad skulle jag nu göra? Vi var mer än en halvtimme hemifrån. Idag hade jag uppsökt närmsta skog men då vart denna känslan helt ny. Jag kände hur paniken växte inom mig. Jag började prata högre med panikröst, min mamma sa att jag skulle ta det lugnt, men i den situationen var förnuftet borta, i panik började jag små springa hemåt. När man har magsjuka fast åt andra hållet, det var känslan. Jag kämpade, jag joggade och jag kallsvettades. Jag kan nu medans jag berättar känna denna panikkänsla jag hade då. Jag han inte hem! Mina vita shorts vart inte längre vita! Jag var en 16 årig tjej som öppet gjort i byxan!! Idag kan jag skratta åt det men skammen och rädslan att detta skall ske igen sitter djupt.
Jag besökte de flesta vårdcentraler som fanns för att få ett svar på varför min mage är så dålig. Dom gjorde gluten och laktos tester, alla tester som finns som kan få fram svar men inget. Det tog 2 år och en helt förstörd gymnasieutbildning innan jag fick svar.
Läkaren: Ja nu när vi sett att du haft problem med magen en längre tid (2 år) kan vi sätta diagnosen IBS. seriöst innan diagnosen sattes fick jag ingen som helst hjälp.. Att studera på heltid och jobba (hade vid detta laget flyttat hemifrån) samtidigt som man vissa dagar inte ens kunde gå utanför dörren, var väldigt jobbigt! Men jag klarade det!
Jag började äta Loperamid som har en förstoppande effekt, vilket tar ett tag att hitta rätt dos för att undvika förstoppning. Det tog mig ca 2 år att få in en rutin på detta. Men nu började min mage bli lite bättre. MenIBS kan även påverka blåsan vilket den klart gjorde på mig! Än idag måste jag ”kissa” varannan timme typ. Men som ni med IBS vet så sitter ju mycket av sjukdomen i huvudet, vilket gör den så fruktansvärt jobbig. Människor omkring mig började klaga att jag aldrig kunde hänga med på saker, att jag skulle gå på toa heltiden, att det var jobbigt att gå i affärer med mig då jag helt plötsligt vart tvungen att springa iväg. Jag kan ju säga att detta gjorde inte saken lättare. JAG VET! FÖRLÅT ATT JAG FICK DENNA SJUKDOMEN OCH ATT DIN VARDAG PÅVERKAS! DET MÅSTE VARA JOBBIGT FÖR DIG!
Hur ska man få människor att förstå att hur jobbigt det än e för dom, hur jävligt tror du inte jag har det då?? Att inte ens kunna sätta sig på en buss utan att riskera att skita i byxan inför massa främlingar?? Hur jobbigt tror du inte det är?? Att alltid behöva ha en 5 i fickan ifall magen skulle vända sig, och tro mig när den gör det så handlar det om max 5 min innan det är försent.
När jag var 19 år träffade jag en ”idiot”, men då man är ung blir man ofta kär i själva kärleken, och då jag hade detta brutala bagage så får man ju vara glad att någon vill vara med en. Jag minns det första jag sa till honom (på fyllan såklart) : Bara så du vet, jag e en tjej som skiter, haha han fattade nog inte helt hur mycket, men men 😛
Så efter ett tag så lämnade jag familj och vänner för att vad jag då trodde spendera mitt liv med honom i en annan stad ca 1 h från allt som betydde något. Jag sålde min lägenhet och sa upp mig från mitt jobb.
Redan första tiden kom varningstecknen. Enligt honom är man endast kär den första månaden sen ska allt bli vardag och då är den nya leksaken inte rolig längre utan då vill man hellre leka med dom gamla leksakerna. Efter bara nån månad började jag må sämre och sämre. Alla var oroliga för att HAN hade det jobbigt med en så JOBBIG tjej med den där sjukdomen. Han sa dagligen att det inte var något kul för HAN kunde inte överaska mig med att åka iväg då jag var tvungen att förbereda mig innan. Kan ni tänka hur jobbigt den stackarn hade det, Det var ju jag som inte kunde lämna lägenheten och som flyttat till en stad där jag inte kände någon och som nu satt fast med ett skithuvud som hela dagarna lämnade mig ensam för att leka med sina kompisar. Efter ett tag fick jag ett jobb som jag trivdes jätte bra med, men under den tiden vart min blåsa fruktansvär. Det tog 5 min med bil till jobbet men på denna lilla biten höll jag på att kissa i byxan.
Min storasyster och jag skämtade ofta om att jag skulle införskaffa mig vuxen blöja haha 😀
Jag bodde i den nya stan i ca 3 år. Nu i efterhand när jag pratar med vänner och syskon så pratar vi om roliga fest stunder vi delat i den stan. Konstigt nog så ingår HAN inte i någon av de positiva stunderna. Då jag under hela vårat förhållande bara fick små jobb och hade inkomster på ca 5000:- mån och han hade närmare 20 000:- mån så kunde jag inte betala hälften av allt. Men jag fick ge honom alla pengar jag fick och sen fick jag ”arbeta” för att få låna pengar till ciggareter. Under tre år så städade han kanske 2 gånger. Det var jag som handlade, tvättade, städade och laga mat. Han kunde köpa hem Mc donalds ibland, hade jag tur hade han köpt till mig med.
Efter att jag bott där i ett år ungefär så var vi på fest en dag. Från ingenstans kunde jag helt plötsligt inte andas. Akut åkte vi till sjukhuset. Diagnos: Panikångest attack! Min vardag blev nu ännu lite mer komplicerad jag jag blev en fruktansvärt tråkig leksak!
Jag besökte psykolog och började äta antidepressiva. Jag fick styr på attackerna tillsist. Men åter till ”skiten”. Jag vet när jag fyllde 20 år, jag hade önskat semlor, då jag föredrar dessa framför tårta.
Jag hade tänkt att när HAN kom hem från jobbet skulle vi sitta och mysa i soffan och äta något gott och bara njuta! Han ringde när han var på väg hem och frågade om jag ville ha Mc donalds istället. Ne det vill jag inte (från 16-17 års ålder jobbade jag på donken). Han kom hem med sin mc donalds mat men inga semlor. Jag frågade om han skulle köpa semlor innan kafét stänger. Hans svar var: Här du kan ta mitt kort så kan du köpa själv. Så den ”mysiga” kvällen slutade med att jag satt själv i soffan med den jäkla semlan medans han satt vid sitt datorspel. Min syster blev så arg att hon ringde alla restauranger i hela den stan för att fixa hemleverans, men det är svårt att fixa från en annan stad.
Sen sa denna ”idiot” så sjuka saker som att han ville ha 4 kant med mig och mina systrar. Framför min 17 åriga lillasyster sa han att jag borde skaffa så sexiga nätstrumpbyxor, fast jag kunde ju enligt honom inte dansa lika sexigt som min 17 årgiga lillasyster. Jag tyckte så synd om min syster! Hur fruktansvär situation hamnade inte hon i!
Varje gång mina vänner skulle komma på besök försäkrade de sig om att ”idioten” inte var hemma. Ingen kände sig bekväm då och de såg hur dåligt jag mådde när han var hemma.
Det var ganska jobbigt att berätta för dom att tyvärr vi kan inte lyssna på musik på datorn då jag inte fick sitta där pga att HAN ansåg att jag skulle göra sönder den om jag satt där.
Jag var nertryckt så långt det går. Då han fått betala mer så ansåg han att jag skulle betala ca 15000 till honom om jag gjorde slut. Då hans mamma var utbildad jurist ville han till och med att vi skulle skriva kontrakt på detta. Jag var fast!
Jag hade inte 15000 att betala! Men han ansåg sig snäll, att han sänkte till 11 000 men då skulle han behålla alla möbler mm.
Så där satt jag. Med en dålig tarm/blåsa och pga denna psykiska misshandeln okontrollerade ångestattacker.
Men från ingenstans så kom han jag kallar honom Barney haha:D Han gav mig mitt självförtroende åter, på bara några dagar kom jag tillbaka, Jag fattade vad jag hade satt mig själv i! Nu skulle jag bara klara mig därifrån!
Jag visste att idioten vill ”sätta på” en annan tjej så jag erbjöd honom sin dröm, vi skulle ha ett öppet förhållande. Jag var tvungen att lova att ha sex med honom för det var ju hans ”rättighet”. Men sakta men säkert flyttade jag hem till en vän i en närliggande stad. Jag var tvungen att planera allt noga, jag visste att jag bara hade kunde ta ett last av mina saker där ifrån utan att bli tvungen att betala 11 000. Jag höll mig vän med honom och gjorde det jag var tvungen att göra för att hålla honom i schack. Sen kom tidpunkten då helvetet äntligen skulle ta slut! Min pappa brukade åka förbi oss när han åkte från hem. Jag bestämde tid med honom att komma till lägenheten. Idioten var inte där när jag kom dit. Jag packade ner det viktigaste och så mycket jag kunde, men hela den flyttkartongen med år av sparade och loppis köpta underbara skor kunde jag inte få med i bilen. När allt var i bilen så kom han hem. Jag höll mig lugn och var en snäll tjej. Jag sa det han ville höra, att jag skulle betala honom (vi hade inte skrivit kontrakt). När bilen sakta rullade därifrån kände jag en sådan lättnad att det inte går att beskriva! Jag var fri! Aldrig mer skulle jag behöva träffa honom!
Jag är en trogen person, det värsta jag vet är otrohet och jag kan inte fatta hur man kan såra en annan person på det viset, men otrohet var i detta fall min räddning!
Idag är det ca 5 år sen jag lämnade mardrömmen. Idag bor jag med min underbara älskade fästman som varje dag ger mig obeskrivliga mängder med kärlek! Tillsammans bor vi i ett litet underbart hus med våran söta lilla vovve hugo<3 Jag läser till undersköterska och är i vinter färdigutbildad! Jag har allt man kan önska sig! Men än idag lider jag av de tre år av psykisk misshandel Idioten utsatte mig för! Men varje dag blir jag starkare och starkare tack vare alla underbara människor som finns omkring mig <3 David min fästman har hjälpt mig så fruktansvärt mycket! Han förstår inte hur mycket han har gjort för mig <3 Jag älskar honom av hela mitt hjärta<3
Min mage går upp och ner, jag lider fortfarande av ångest men idag klarar jag sitta på en buss i över en timme utan att ha en panikkänsla i kroppen!
Jag vill ändå tacka ”IDIOTEN”, för hade det inte vart för honom hade jag aldrig vetat vad jag ABSOLUT INTE vill ha i en partner, och om det inte vart för honom så hade jag kanske aldrig träffat David! Tack att du gjort mig till en starkare människa!
David jag älskar dig mer än livet själv <3<3
Nu har ni fått en liten del av mitt liv! <3