Jag hittar inte alla mina anteckningar om Aldrig Ge Upp, säkerligen så fattas ett flertal dygn här och där. Men nu ska jag försöka att skriva ner allt det som jag faktiskt skrev under det sista projektet på GMU.
Ensamdygn
Hittills har tre dagar, snart fyra, passerat. Just nu sitter jag vid min eld och kokar samtidigt vatten till min vattenflaska. Dessa tre dagar som gått har inte varit supertuffa. Lite mat, men ändå ganska mycket sömn. Vi har gått mycket också, men det ingår ju i soldatlivet. Jag är på gott humör, så än kommer jag inte att bryta ihop. Faktum är att första fältveckan var mycket jobbigare. Nu är man ju ändå van på ett sätt. Jag fruktar dock lite inför natten. Det kan bli svinkallt trots långkalsonger, värmetröja och komarock. Fast det kan å andra sidan vara helt OK också. Av GMU är det inte mycket kvar nu. Det är kanske fyra dygn kvar på Aldrig Ge Upp, och sedan är det avslutning. Helt sjukt. Men för att återgå till AGU: Mitt tältlag är asbra. Vi får sakerna gjorda liksom! Jag hoppas att det fortsätter på samma sätt som det börjat, även om maten nu börjar att tryta (en 24 h påse på fyra dagar…), för då kommer jag definitivt att klara av detta!
Dag 4
Vaknade i mitt knäppetält av att de andra rekryterna gick förbi. Självklart så hade jag inte hört visselpipan. Men jag fick i alla fall ihop mina grejer och gick tillbaka till utgångspunkten. Där på plats drack jag lite kaffe.
Någon timme senare, efter att vi gjort ”Färdiga till strid” så var det uppsittning i en 20-bil, för att åka till Brandåsen. Läget är att Stormakt Gul tagit över vitryssland och Ukraina, detta medför att det är skymningsläge i Sverige. Vi skulle ta och övervaka Brandåsens mobiliserings förråd. Det blev mycket ”pang pang” om man så säger vid själva intagningsfasen. Det kommer antagligen att bli mer strid, vilket i sig är ganska kul.
Förhoppningsvis så stannar vi här nu i två nätter, det vore ganska skönt, men man vet aldrig. Idag fick vi i alla fall mer mat! Wihoo! Det blir nog bra detta…. 🙂
Därefter har jag inga fler anteckningar. Men jag kan berätta i alla fall. Vi stannade på Brandåsen en natt. På morgonen så lastade vi ihop våra tält igen, och tog 20-bilarna ca 40 min därifrån. Vi hamnade i en skogsglänta och där fick vi:
– Bygga bivacker
– Laga mat över öppen eld, måltiden bestod av lax och potatissoppa. Är och kommer alltid att förbli den bästa måltiden i hela mitt liv. Att äta ordentligt för första gången på ca 5 dygn är en härlig känsla.
– Rengöra utrustning (detta gjorde oss självklart väldigt förvirrade. Var detta vår sista natt?)
– Duscha (eller nja, 10 sek dusch i kallt vatten är inte mycket att hänga i julgran, men det var härligt ändå.)
Vi insåg snart att detta var vårt efterlängtade ”återhämtningsdygn”.
På lördagen så gick vi vidare efter att ha rivit våra bivacker. Vi hamnade på en parkering, där alla befäl väntade. Det som vi hade framför oss nu var en promenad på 5 km, under denna sträcka skulle vi få göra olika uppdrag. Självklart var detta en tävling, så alla gjorde ju verkligen sitt bästa. Under hela den här dagen så var alla väldigt säkra på att detta är det sista vi gör, vi åker hem idag!
Senare mot kvällen, när alla tältlag och plutoner var på plats så var det kompaniuppställning. Alla hoppades. Inklusive jag, men jag vågade inte riktigt tro. Vi fick order om patron ur. Därefter hörselskydd av. Spänningen steg. Tävlingsresultaten annonserades, och mitt tältlag vann faktiskt en deltävling! Nämligen orienteringen, vilket gjorde både oss och Fänrik Kram stolta – såklart. Vi fick sedan ett fint tal och spänningen och förväntningarna hängde i luften. Då fick vi order: Hörselskydd på, patron i. Då gick det en suck igenom mörkret. En suck av besvikelse och förtvivlan. Jag började nästan skratta, självklart skulle de leka med oss. Det var ju det som Aldrig Ge Upp går ut på!
Det jobbiga var nu att vi visste att vi skulle bo i bivack under minst ett dygn, och vi skulle bli tvungna att bygga den i total mörker.
I vår bivack bodde vi i nästan två dygn. Under den andra natten spöregnade det, och vår bivack läckte in. Ett flertal rekryter i mitt tältlag blev dyngsura. Dessa dygn bedrev vi spaning på olika mål. Detta var kanske det tråkigaste någonsin. Dessutom var det svårt att hålla sig vaken med extremt låg energinivå och lite sömn.
Klockan 1 sista natten kom Fänrik Andersson och sa att vi skulle riva bivacken och samlas en timme senare. På samlingsplatsen blev vi upphämtade av en buss, återigen steg hoppet hos alla rekryter. Det enda som inte riktigt stämde denna gång var att bussen som kom var av en gammal modell, och inte en sådan som vi tidigare åkt med när vi åkt till och från fältveckor. Självklart var det något lurt även med detta. Bussen gick sönder 30 min senare, och vi stod inför soldatmarschen.
2 mil och några timmar senare var vi äntligen tillbaka på regementet. Lyckan var gjord – vi hade klarat det.