Jag har alltid önskat mig ett ”thigh gap”, alltså mellanrum mellan låren, och att benen ska vara långa och smala. En platt mage med perfekt midja, en kropp med snygg rumpa och stora bröst. Mitt ideal har alltid varit det som syns i reklam för modekedjor blandat med någon typ av glamourmodell.
Jag är inte en av dem som försökt åtgärda mina ”skönhetsfel” genom att sluta äta, hetsträna eller någon annan typ av ätstörning. Men jag har ändå alltid hatat min kropp. Jag har sett mig själv i spegeln och tänkt ”jag ser ut som en val.” ”Jag är så ful och vidrig att jag inte förtjänar att någon älskar mig” etc. På det sättet har jag aldrig varit snäll emot mig själv. Skulle det falla under självskadebeteende, så skulle jag vilja påstå att jag misshandlat mig själv psykiskt i många år.
Allt detta kan självklart skyllas på samhället, och det kanske jag också vill göra. Dock vill jag snarare skylla på samhällets förnekelse.
Klädkedjorna använder en viss typ av kropp för att på den kroppen hänger kläder bäst, och det är ju förståeligt. De vill ju sälja sina kläder. Men då kan det ju tyckas att klädkedjorna borde tillverka kläder som sitter bra på flera typer av kroppar, och således kan fler kroppstyper få ta plats i media. Detta skulle eventuellt i förlängningen leda till mindre utseendehets.
Jag tror dock, eftersom det funkar för mig, att det tillslut faller på individen att helt enkelt acceptera sig själv. Vi ska absolut inte blunda och tänka ”det är som det är, finns inget att göra åt saken” angående utseendefixeringen i samhället, men jag tror att om var och en accepterar sig själva och försöker sprida detta vidare så kanske vi dödar hetsen om några generationer.
På sista tiden så har jag börjat acceptera mig själv mer och mer. Främst tror jag att det handlar om att jag inte längre orkar bry mig, den här kroppen jag har är den jag kommer att ha i hela mitt liv. Jag kommer aldrig kunna förändra uppbyggnaden särskilt mycket. Jag kommer alltid att ha en lång överkropp och korta, stabila ben. Mina bröst kommer inte att bli mycket större (om jag inte får barn och mycket mjölk kanske), och min midja och höfter kommer inte att förändras nämnvärt. Självklart kan jag bli smalare, och då kommer benen kanske att bli lite smalare och midjan lite mer framträdande. Men inte så som jag tidigare alltid önskat. Det jag kan göra är att se till att min kropp håller och är stark i många år framöver, och det är också det jag vill. Nu är mitt fokus på att bli stark och få bättre självkänsla. Det går sakta men säkert framåt. Utan pojkvän får jag möjligheten att förlita mig endast på mig själv, nu får jag inte några komplimanger av honom. Nu ger jag mig själv komplimanger, och det känns så mycket bättre.
Så slutligen. Älska dig själv, för om inte du gör det. Hur ska någon annan göra det?
