Nu börjar det närma sig. Aldrig Ge Upp kommer mot oss med stormsteg och ångesten har redan börjat krypa in under skinnet. Dock så är vi inte riktigt där än, utan än så länge så är vi bara på individuella veckan. Det innebär att omexaminationer görs, vitsord skrivs och StrimmaC är ett överhängande tema.
Närkampen klarade jag av redan i måndags, på första försöket. Helt otroligt. Sedan om det berodde på tur eller att jag faktiskt blivit bättre på att skjuta, det är en bra fråga. Jag vet i alla fall att rödpunkten var det enda jag fokuserade på, och måltavlan då självklart.
Nu är det bara beeptest kvar, men jag har insett nu att jag inte ”måste” klara det eftersom jag ändå inte avser att stanna inom Försvaret, i alla fall inte som anställd. Sedan är det självklart att det är kul att ha en godkänd GMU i ryggen, men samtidigt så vill jag inte lägga mer press på mig själv. Aldrig Ge Upp kommer nog att sätta ännu mer press, och då vill jag orka stå emot och försöka kämpa.
Jag kommer, oavsett om jag klarar beep eller inte, kämpa mig igenom Aldrig Ge Upp. Bara för att kunna tatuera in det sen. Jag vill.