Igår blev det ingen jag-orkar-inte-träna-påriktigt-träning heller, och idag blev det inte heller någon träning. Visserligen en promenad på 4 km (fram och tillbaka till centrum) men emellan så blev det äppelpaj och en cola… Känner ändå att det var helt okej, jag är ganska trött i både kropp och knopp, så lite extra lång helg nu ska bli skönt. Dock har jag fått en utmaning ifrån en vän: jogga minst en gång under midsommarhelgen! Så springskorna och träningskläderna hänger med till pojkvännens landställe. Sedan om rundan blir väldigt kort eller går superlångsamt – det bryr jag mig inte om. Jag vill verkligen komma igång med löpning/jogg då det är vad jag behöver träna på, och om jag pressar mig själv för hårt så lär det ju inte hålla.
Anledningen till att jag inte gillar att springa är nog egentligen mest för att jag tycker att jag är så dålig, det går så långsamt och jag blir trött. Men bara nu under dessa tre dagar den här veckan har jag sett alla möjliga typer av joggare, nybörjare som springer 50 m och går 100 m, de som klarar av att springa långt och länge, de som är ute för att förbränna fett. Unga, gamla, medel. Det enda dessa joggare har gemensamt är att de är ute och springer och jag beundrar varenda en! Så kanske börjar jag inse att om jag var ute och sprang så skulle inte människor döma mig för att jag sprang långsamt, de skulle beundra mig för att jag försökte. För det är så jag tänker när jag ser människor som är ute.
”Det spelar ingen roll hur långt du springer, du kommer fortfarande varva alla som sitter i soffan.”
