Konditionsträning har aldrig varit min grej. Det har egentligen alltid varit synonymt med ångest för min del. Oavsett om det har handlat om skoljoggen, ett beeptest eller jogga helt själv så har jag mått illa av nervositet och prestationsångest, innan, under och efter passet. Många gånger har det slutat i andnöd på grund av gråt och någon form av ångestastma (vet ej om det är ett riktigt tillstånd, men jaja).
Nu har jag dock äntligen, efter många år, börjat komma över det här. Vilket bilden ovan representerar. Jag har sprungit fortare tidigare. Jag har sprungit längre. Men idag sprang jag, helt på eget initiativ och utan ångest i någon form. Jag sprang utan att stanna, och utan någon tanke om att jag är dålig. Känns faktiskt riktigt bra!
Nu ska jag försöka plocka iordning lite på mitt rum innan dusch och sovdags!