Idag läste jag ut booky wookyn. Ser redan fram emot tvåan. Det känns nästan lite ledsamt att ha läst ut den. Ingen mer tragedi att läsa om. Ingen mer Russel att läsa om och att skratta åt. Har tagit mig ca 2 år att läsa ut denna. Var tvungen att lägg ifrån mig boken vid några tillfällen och låta den ligga tills jag ville igen. Den har varit svår. Men jag rekommenderar den gärna. Läs! Läs för fan. Han är intressant den där herr Brand. Han har gjort så mycket sjuka självplågande saker men är ändå i grund och botten en ödmjuk och fri person. Ja läs den bara, så förstår ni nog med… Han är nu en sann inspirationskälla rent levnadsmässigt. Det jag har tyckt bäst om att läsa om är hans lediga syn på livet.
”Ibland kramade jag henne så hårt att hon gläfste till. ”Här får du lite av min smärtfyllda kärlek”, sa min kraftiga omfamning till henne. ”Den är tvingande och kontrollerande, och den gör ont, precis som kärlek ska vara.””
”Båten låg i hamnen och när jag sa det här, klockan var ungefär åtta på kvällen, tyckte alla att det lät som en bra idé – jag kommer ihåg hur Rob och Walliams sa: ”Vi går allihop”. Vid midnatt hade de alla, naturligtvis, ändrat sig. (Folk gör ofta det. De verkar inte inse att framtiden är precis samma sak som nu, men om en liten stund, så de säger att de ska göra saker i spänd förväntan på någon form av livsavgörande förändring i deras livsåskådning, som aldrig någonsin inträffar. Men allt kommer inte vara guld och gröna skogar, världen kommer inte att dofta sorbet. Imorgon är inte sagornas kungarike där man kommer att få fjärilsvingar och kunna prata med djuren – det kommer att se i stort sett likadant ut som det gör nu.) ”