Vid den här tiden för exakt ett år sedan var jag på väg till jobbet. Det var en ruggig decemberdag men det var inte minusgrader. Det hade regnat och jag körde på en påfart, när en mötande bil plötsligt tappar väggreppet och kör över i min fil. Jag hann inte reagera. Vi frontalkrockade. Min airbag löstes ut. Min hjärna pausades. I vanliga fall så finner jag mig snabbt och agerar snabbt i oväntade situationer. Men den här gången var det annorlunda. Jag satt kvar en kort stund och bara andades. Det första jag gjorde var att jag förde händerna över ansiktet, bröstkorgen, nacken, armarna och konstaterar att jag inte hade några öppna sår – jag var oskadd.
Jag flyttade blicken mot den andra bilen i hopp om att se någon typ av röresle, vilket jag gjorde. Jag blev så lättad och rädd och ledsen på samma gång att jag började gråta och skaka och hyperventilera. Jag försökte dra i dörrhandtaget för att öppna dörren men mina handleder hade ingen kraft. I nästa sekund hade killen som kört den andra bilen hoppat ut och ryckt upp min dörr och frågat hur det är med mig. ”Jag mår bra. Hur är det med dig?” lyckades jag få fram. Hans axel hade hoppat ur led, men han var van vid det eftersom han kör cross, sa han. En kort stund därefter stannar det en bil och en kvinna flyger ur bilen och slänger upp mobilen för att ringa 112. Hon frågar hur det är med oss och om vi har någon varningstriangel att ställa ut på vägen.
De kommande minuterna för mig var väldigt suddiga. Jag fick upp mobilen för att ringa någon i familjen och berätta vad som hänt. Jag kommer inte ihåg vad jag sa eller ens vem det var jag ringde. Kort därefter dyker min gamla lågstadielärare upp på platsen och ger mig en filt. Sedan kom brandbilen och ambulansen och polis i samma veva. Ambulansförarna kollade att min rygg var okej och sedan förhördes jag av polisen. Kort därefter satt jag i ambulansen på väg till sjukhuset. Mamma var redan där när jag kom dit. Jag fick en massa försäkringspapper som skulle fyllas i och jag fick göra ett alkoholtest. Sen hamnade jag på röntgen och i här någon gång ringde jag min chef och sa att jag sjukskrev mig.
Jag stannade hemma från jobbet ett par dar. Dels för att mina handleder värkte efter smällen från airbagen, men främst för att jag mådde väldigt dåligt. Dessa dagarna innan julafton sov jag nästan ingenting, jag grät nästan konstant och det enda jag kunde tänka på var döden och vad som är viktigt för mig. Jag hade aldrig något problem med att sätta mig i bilen och köra igen efter olyckan, men varje gång jag kör i den kurvan (vilket jag gör nästan dagligen) så kör jag lite extra långsamt. Jag minns inte om jag tackade kvinnan som stannade och hjälpte oss eller min gamla lärare heller för den delen. Jag önskar att jag fick chansen att göra det. Det är så sjukt när man tänker tillbaka på allt som hänt sedan dess.Det har gått ett helt år och mycket har förändrats. Jag har fått en helt ny syn på livet och vad som är viktigt för mig. Allting handlar om vad man gör för val och vad man prioriterar.
