Idag är en tuff dag då jag funderar på vem jag egentligen är. Jag har mått dåligt i 8 år nu vem är jag när jag är frisk? Jag vet inte det och det får mig att bli galen. Jag vill inte lära mig att leva med allting jag vill glömma, jag vill veta vem jag är och vara lycklig utan att anstränga mig. Just nu använder jag alla krafter jag har för att verka normal, det är jobbigt i längden och allt min hjärna tänker på är olika självskadebeteenden för att få bort ångesten, få bort tankarna bara för några sekunder så att jag kan få vila. Inte ens på natten får jag frid jag är ständigt igång och tänker på allt, tänker som sagt på vem jag är, hur mina föräldrar måste må, hur jag sårar alla omkring mig, vad jag vill med mitt liv, är det värt det? Just nu känns det som att stå på en klippa ute i havet avskärmad från allt och alla, dom ber mig att hoppa till dom men jag vet inte om jag ska hoppas på att landa rätt och ta itu med allting och satsa helhjärtat på att bli frisk eller om jag vill falla. Jag vet att det låter väldigt självmordsbenäget det här men jag är rädd för döden fast jag känner att det skulle vara skönt jag är ständigt i fight med mig själv i huvudet.
Jag har hört röster i 8 år, röster som talat till mig, förklarat för mig vad jag ska göra och hur värdelös jag är. Allt ont som sagts till mig upprepas i mitt huvud flera gånger per dag. Idag får jag medicin mot detta men det stoppar inte mina egna tankar från att ta över. Nu känns det som 2 delar av mig själv den som är stark och tävlingsinriktad mot den deprimerade. En ständigt fight i huvudet om vad jag ska göra, hur jag är, att jag är värdelös medan den andra säger ifrån. Har ni någonsin känt så?