Ung Mamma

Jag av alla människor blev mamma väldigt tidigt. Jag var 18 år. Min Gud. Jag var 18 år. Det är som om jag inte har förstått det ännu. Jag som hela min barndom och min tonår skulle se världen, åka till Hollywood och bli en erkänd skådespelerska, I AM Jaqueline Ignacio Weidelstam  liksom.
Jag fick privilegium att få denna komplexa internationella känsliga konstnärliga talangfulla jobbiga unika själ av Gud, skapelsen, Livet.

Och jag väljer att få ansvar för ett annat liv vid sån tidig ålder.

Det är förundransvärt vilka tankar som flyger förbi mitt huvud när jag stannar upp och bara tittar in i skärmen. Bilder virvlar omkring i minnet som löv i höstvinden..Underbara skratt, kroppsförändringar, utskällningar, tårar, kärlek, hat, frustration, ballongregnbågelollipop-låtar, sagor som är urtråkiga, ångest, overprotection, kamma-själv-för-du-gör-det-hårt tjafs, intima frågor, outvecklade förmågor, bromsade drömmar, uppfyllda drömmar jag inte visste jag hade, utlands vistelser och flytt, Paris historia och Anastacia i sankt Petersburg känslor…. listan är infinitiv.

Visst, jag har idag två barn och är trettio år, behöver inte stressa över den frågan, men the Sky is my witness vad jag önskar ibland att jag hade fått hitta mig själv lite mer innan så jag inte hade behövt KLANTA mig i min motherhood lika mycket och komma med otåliga okunniga svar istället för intellektuella universitets perfekt frisyr astrid lindgren och sofistikerad Brasiliansk mamma hemmet luktar ajax svar. Fan. Jag brukar säga att never regret och lev i nuet och BLA BLA BLA men FAKTUM ÄR att jag vill ju bara mina barn det bästa och det handlar inte så mycket om min karriär, för den är jag säker på att jag blir nöjd med, och ju äldre jag blir desto  mognare och starkare blir jag för att kunna hantera dess utmaningar.

Det handlar om att jag inte vill att min dotter som snart är 12 (!) ska tycka att jag har varit mer en kompis än en mamma, eller att vi har typ ”växt upp” ihop..(Oh honeyz im getting real personal i know), och tro mig för er som inte har barn…Ni vet inte vilken kraft samvetet har förrän man har ett barn på halsen. Att ha barn skapar en förtärande känsla av kärlek, en känsla av att man är odödlig, en otrolig styrka som inte kan jämföras. En moders tårar var som Guds cry när Jesus hängde på korset, en indians själ över skövlad regnskog, en sälunges sippan efter andan i oljefyllt hav..and the list goes on and on..En mor har inte tid att dö..(vem annars ska skriva under lappar, köpa hostmedicin och hota med allt man kan komma på för att A:få tyst på dem, B: få dem att diska eller C: krama artigt din puckelryggade farmorsmor.

Det är den nakna sanningen om min motherhood, speciellt om mitt bedårande förstfödda flickebarn..SNYFT. Vet inte egentligen varför jag skriver allt detta, men antar att jag hoppas på att likasinnade själar läser och kanske har en kommentar eller fråga i detta ämne som ung förälder,..eller förälder överhuvudtaget.