Ja, thats me folks. Säger att jag ska bli jätte duktig på att uppdatera min blogg, lägga ut massa kort etc, men oh Nej. Jag har i och för sig tagit massa kort på min barnlediga helg tillsammans med min mään med vi glömde kameran hos miss nina, som självklart åker o föder barn!!!(yeeeaayyy) på onsdagen som jag då förutspådde. Ja, ni..vet egentligen inte vad jag ska skriva. Vet bara att i all kreativitet, filosofiska tankar, rädslor, beslutstagande, relationsteorier om hur ett långt förhållade bevaras och alla tekniker och taktiker man måste utveckla för att smidigt glida igenom livet och ha en någorlunda stabil grund för sig själv och sina barn, så blir man TRÖTT. Allvarligt talat, hur tråkigt är det inte att vara inrutad i en vardag? Barnskrik och fucked up tandkrämstuber? Jag har kommit på en sak. Denna familj som jag blivit så blessed med är utomordentligt duktiga på att diskutera. Argumentera för sin sak och sin point of view. I varenda liten sak, seriöst. I helvette heller. Jag orkar inte höra mer -”ja men det är bara för” eller ”-men hur skulle jag kunna göra det när” eller ”Varför ligger det en..” eller ”Vem är det som har..”..
Vad sägs om VEM FAN BRYR SIG? allvarligt talat. Det pågår alltså en evig rättsal hemma hos oss och jakt på den skyldiga eller varförs och därförs och jag tycker jag tänker verkar vara viktigare än att bara vara. Låta varandra vara IFRED nångång. Välja sina battles, eller timing oxo by the way. Sänk rösterna, höj volymen på harmoninivån.
Är det ett berättigat fenomen att vi svenska familjer håller på såhär, because i KNOW were not the only ones, oh no..erkänn nu!
Är det en strävan efter perfektion, de individuellas egos vanföreställningar om hur allt ska vara, och en minimaktkamp om vad som pågår och vem får veckan plus eller minus? Blir det såhär i alla konstellationer där människor sammanförs i längre perioder och lever i en yta på ja..låt oss säga 80 kvm?
So what I never take out the garbage? At least i cook every day. So what if you never cook? You take out the garbage.