Sitter ute i den varma solen, i fina Västra Hamnen och funderar lite. Jag tror att man ofta inte uppskattar bra stunder för vad de är. Vi människor är nog de enda varelserna som lever så mycket i allt annat än i nuet. Finns säkert en massa anledningar till varför man inte gör det men jag tror att många av de bygger på rädsla och oro. Rädsla och oro över att man inte hinner med vad man måste göra, över att stunden inte lever upp till ens förväntningar, över att man inte kommer kunna prestera bra eller över att den goda stunden försvinner eller inte är till för en.. Hur mycket bättre hade man inte mått om man bara levde lite mer i nuet?