I många sociala interaktioner kan man se sig själv som ansvarig för hur situationen utspelar sig och utkomsten av den. Ofta vill man att det ska bli en behaglig situation, ett behagligt samtal och att man ska uppfattas på ett bra sätt. Man försöker att prestera efter förväntningar som man har på sig själv och förväntningar från andra, och man lägger mycket press på sig själv för att saker och ting ska gå bra. En middag med bekanta eller någon annan social sammankomst kan därför bli stressande eller ångestfylld. Jag har nyligen själv börjat ta mig ur denna ekvation och låta saker och ting helt enkelt bli vad de blir. Varje sammankomst behöver inte bli lyckad eller perfekt, varje samtal måste inte vara intressant, varje tyst paus behövs inte fyllas ut av en själv och varje person behöver inte tycka om en – för ansvaret för situationens utkomst ligger inte enbart hos en själv. Egentligen tycker jag inte att ansvaret ligger hos någon när det kommer till detta, för varje situation behöver inte bli perfekt eller enligt förväntningar, utan den kan bli just det den blir på naturlig väg. Blir det bra och allt går sin väg är det ju inget annat än kul och bra, men blir det inte det så är det väl bara så det skulle bli, det är inte hela världen för det. Men missförstå mig inte, givetvis anser jag att man bör bemöta alla på ett trevligt och respektfullt sätt – men man kan inte följa ett recept när det kommer till sociala interaktioner, det blir istället ett resultat som man tillsammans skapar.