Att bli vuxen.

När jag var yngre, utan att riktigt förstå, antog jag att som vuxen blir man automatiskt alla de saker som kännetecknar en vuxen. Automatiskt skulle man bli mogen, självsäker, uthållig, problemfri. Ja, man skulle bara bli vuxen. Vilken blåsning.

Jag är 26 år. Jag lever som en vuxen. Jag har en sambo. En hund. Ett fast arbete. En bostadsrätt. En bil. Jag har väninnor (ja, vi säger ju inte längre kompisar) som kommer över på kaffe och kaka. Jag tar ett gas vin till maten. På helgerna städar jag och storhandlar. Jag småpratar med grannen om vädret. Är jag vuxen? Jag lever som en vuxen.. men jag känner mig inte annorlunda. Jag känner mig vuxen i mitt levnadsätt men inombords är jag samma lilla Jojo, drömmande och sökande efter svar. Blir vi någonsin vuxna eller är det bara jag? Och mer en någonsin förstår jag att vi är bara ett avtryck av allt vi någonsin gått genom. Vi är resultatet av vår barndom. This is it. This is life. This is actually it.

Jag kanske låter negativ. Delvis kanske jag är det. Med det är också tankar som dessa som får mig att förstå att det är NU som det är upp till mig själv att forma min framtid. För det finns ingen annan. Det är nu jag kan ta lärdom av alla mina insikter. Det är nu jag kan börja att bygga min egen grund och ta kontroll över mitt eget liv. Det kan vi alla. Det kan även du.