En dag när jag och Juan satt och åt middag, sa han apropå ”Jag fattar inte varför ni tjejer är så fientliga. Om ni bara hade velat, hade ni fan kunnat ta över världen”. Han sa det lite så där på halvskämt, men det fastnade i mina tankar. För det är helt sant. Det finns en så enorm rivalitet mellan oss tjejer. Vi tävlar hela tiden med varandra. Vissa mer än andra.
Jag blir irriterad på tjejer som ska göra en tävling utav allt. Emellan åt har jag också gjort så. Det är väl inte mer än mänskligt. Men sen finns det de som ska konstant tävla om allt. Visa sig bättre på allt. Trycka ner andra, för att inte ensam vara där på botten. För att känna sig lite bättre, en lite stund. Och ödmjukt försöker jag förstå de. För jag vet att det bottnar i låg självkänsla. Jag vet att de innerst inne inte mår helt bra. Och jag vill varken vara arg eller irriterad på någon som inte mår bra, på någon som kanske inte ens förstår sitt beteende. Det känns inte rättvist. MEN det är så utmattande med denna ”tävling”, som man själv inte frivilligt ingått. Och det är svårt att inte ge respons. För det är klart att vi människor blir påverkad av andras handlingar. Det är klart att vi tar åt oss ibland. Osäker som säker, alla blir vi påverkade mer eller mindre, när någon försöker göra oss illa. Så jag tar distans. Tar så mycket avstånd jag bara kan från dessa energitjuvar. För jag behöver inte denna negativa energin i mitt liv. Jag behöver inte låta andra dra ner mig till deras botten.
Men jag tycker det är synd. För tänk så mycket vi tjejer hade tillsammans kunna åstadkomma i denna värld, om vi bara hade hade lagt ner rivaliteten och lyft upp varandra istället? Tänk på det.
