Herregud, jag har ju inte berättat det viktigaste! Vi var ju på ultraljud för inte så längesen. Var så nervös innan. När vi körde dit började jag böla, så nervös som var jag. Var så orolig att något skulle vara fel. Men vet ni vad? Allt var hur bra som helst. Bebisens hjärta tickade på i full fart. Kan inte förklara lättnaden och känslan av att se att allt var ok och att se ”bebisen” för första gången. Såg ut som en liten räka =)
Gynekologen var den snällaste. De måste stöta på gravida kvinnor hela tiden, så man skulle tro att de skulle vara en aning avtrubbade, men det roliga är att alla som vi har stött på har varit så glada och snälla. Det är verkligen kul när man kan dela glädjen med andra. Det var också speciellt att se på Juan när han tittade på ultraljudsapparaten. Vet inte varför, men det bara var det. Och när vi gick därifrån så kändes det som vi var de lyckligaste på hela jorden. Jag svävade på moln den dagen. När vi kom hem fick jag en riktigt fin present av Juan. Men det berättar jag om i kommade inlägg, tänkte ta en bild och visa =)
Efter ultraljudet släppte mycket av oron. En barnmorska sa att det är en del av hela processen och en naturlig instinkt när det kommer till barn… först oroar man sig för missfall, sen för utvecklingen, sen för förlossningen, sen för hur det ska gå i skolan, sen för första kärleken…. ja, oron försvinner nog aldrig. Men man får lära sig att leva med den och hantera den. Men det är en sjuk känsla, för jag har aldrig varit så rädd om något i hela mitt liv som om min lilla räka. Känns som att man bär på en liten ömtålig skatt. Men som sagt, man får lära sig att hantera den oron och rädslan. För det finns nog inget annat som handikappar barn så mycket som överbeskyddande föräldrar. Och det är högt uppe på min lista att inte bli som förälder.
Här är min lilla räka. Nu har det gått ett tag och nu är det beräknat att bebin ska vara 4,5-6 cm lång (på bilden är det 2 cm).
