Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg. Jag hade aldrig ens tänkt tanken att detta kunde hända. Vi blev tvungna att avbryta graviditeten. Vår älskade, finaste pojke, hade ett gravt hjärtfel. Han hade små chanser till att överleva och skulle han göra det, skulle det innebära massvis med stora operationer. En barndom på sjukhus, med smärta och dödsångest. Vi ville inte att han skulle födas för att lida. Vi tog beslutet om att avbryta. Mitt hjärta har brustit.
Det går inte förklara hur det känns. Det går inte att förklara hur det känns att avbryta en graviditet. Att förlora det barn som man väntat. Att gå genom en förlossning och lämna sjukhuset utan honom i min famn. Att aldrig få veta vem han hade blivit. Det går inte förstå om man inte själv har gått genom det. Kanske kan man förstå det intellektuellt och känna empati, men man kan aldrig förstå det känslomässigt. Det hade inte jag kunnat göra för bara några månader sen, i alla fall.
Jag såg hans tio fingrar och tår, hans söta små öron, fina lilla näsa… en liten pojke… jag blev förälskad från första stunden. Jag såg mitt barn. Jag kände honom. Jag lärde känna honom redan i magen. Jag pratade till honom varje dag. På väg hem från jobbet i bilen lovade jag honom i magen allt jag någonsin skulle ge honom och göra för honom. Ge honom allt jag hade att ge och allt som jag aldrig haft och längtat efter. Jag älskade honom från första dagen jag var gravid. När jag såg honom var det inte som någon främmande, jag såg bara min bebis. Min älskade, lilla, fina pojke. Som att jag alltid haft honom, som att vi känt varandra i all evighet.
Hur mycket jag saknar honom, hur tom jag känner mig utan honom, det kan jag inte förklara. Jag saknar just honom. Även om jag kan och vill bli gravid igen så fort som möjligt, kommer min kärlek för min pojke aldrig att försvinna. Just honom och ingen annan. Han fanns och det hände. Paniken och ångesten när jag vaknar upp och inser att min mage är tom, min pojke är borta – det kan jag inte förklara med ord. För bandet mellan en mamma och hennes barn, det går inte att förklara – det är inte från denna värld.
Och min ängel… jag kommer att älska dig för alltid. Ur mitt hjärta försvinner du aldrig. Varför du togs ifrån mig, kommer jag aldrig att förstå. Kanske kommer jag en dag kunna glädjas över att ha fått ära att faktiskt fått känna dig över denna korta tid. Kanske kommer jag att få något perspektiv ur det hela. Och jag ska försöka vara stark, för hade du funnits här hade du inte velat se mig så här. Men en sak kan jag lova dig, min äskade lilla pojke, du finns i mitt hjärta och mitt minne… tills den dag vi möts igen. Älskar dig för alltid.
