Om jag ska vara helt ärlig, har jag länge tänkt på barn. Men enda fram till att vi började försöka, låtsades jag som att jag inte riktigt brydde mig. Jag vet inte, det gjorde mig lite generad när folk frågade. Förmodligen för att jag då, några år sen, fortfarande inte kände mig mogen som person för att ta in ett nytt liv i världen.
Jag lät min hemliga längtan ligga och gro undertiden som jag verkligen jobbade på mig själv. När jag mådde som sämst (på grund av andra personliga grejer), var min drivkraft till att orka jobba på mig själv att jag en dag ville bilda en familj. Att jag ville bli mamma. Jag såg min framtid så nära, men ändå med ett stort hinder; min personliga utveckling. För aldrig någonsin ville jag bli en mamma som själviskt skaffade barn trots att jag inte var redo. Man behöver inte vara perfekt som förälder, det tror jag inte (det lär jag i och för sig veta först i framtiden), men en sak vet jag – ett barn ska inte födas med ett jobb. Ett barn är inte till för att lösa dina problem. Och ett barn har rätt till en trygg, lugn och harmonisk uppväxt. Utan oro.
Och sen kom en tid, som jag aldrig trodde. Jag kände mig tillfreds med mig själv som människa. Jag kände att jag skulle kunna vara kapabel till att sätta mig själv i andra hand och prioritera någon annan. Redo har för mig aldrig varit sådant som vart jag står i livet, vilket jobb jag har, om utbildningen var klar, var jag bor eller dylikt… redo för mig har varit att känna att jag skulle kunna erbjuda ett barn en säker uppväxt med en trygg mamma. Rätta mig om jag har fel, men det tror jag är viktigast.
