Jag pratade nyss lite med en vän om hur nedtystat det är när det kommer till graviditets komplikationer, missfall eller som i mitt fall avbruten graviditet. Man hör sällan kvinnor prata öppet om det. Man tror nästan att det inte händer – men tro mig, det är inget ovanligt alls.
Visst sörjer och bearbetar vi alla på olika sätt. Och det ska man få göra. Men nu när allt detta har hänt, har jag lärt känna en del kvinnor som gått genom samma eller liknande sak och jag får en känsla av att många tycker att det på något vis är skamligt. Ett misslyckande. Och ska jag vara helt ärlig, var det min initiala känsla också. För precis som vid de flesta trauman skuldbelägger man ofta sig själv. Det är egentligen inget konstigt med det. Det är en rätt så naturlig del i processen.
Det är av just den anledningen som det är så viktigt att man pratar om det. Det hjälper så mycket när man vet att man inte är ensam om något. Och man hjälper sig själv. För vi mår inte bra av att hålla så tunga känslor inom oss. Hur mycket vi än försöker trycka ner de, så finns de där och de lär dyka upp om man inte bearbetar de.
