Det känns som att jag börjar bli gladare. Men emellanåt när jag är glad får jag en ångest känsla, som att jag gör något fel. Som att jag får dåligt samvete. Jag vet ju intellektuellt att hur mycket jag sörjer, inte betyder hur mycket jag älskar min pojke. Men det är svåra känslor.
När jag vaknade upp en morgon och kom på att det hade gått en stund utan att jag tänkt på honom, fick jag så otroligt dåligt samvete. Började böla hysteriskt och kände mig sämst. Och när jag lägger mig någon kväll och kommer på att jag glömt att titta på bilderna på honom (bilder från sjukhuset) känner jag mig som den sämsta ”mamman”. Även om han inte är här, så är jag hans mamma och jag får aldrig glömma bort honom.
Kanske är det inte att jag får dåligt samvete. För jag vill vara stark för honom. Kanske är det just rädslan för att glömma bort honom. För jag vill aldrig glömma bort honom. Hur hemskt det än var, vill jag inte glömma bort en enda sekund. Det är lite ironisk, för när det hände ville jag inget annat än att glömma (själva händelsen). Jag vet att jag aldrig kommer glömma bort honom. Men jag blir så rädd att det ska bli så när jag inte tänker 24-7 på honom längre. Det gör ont att släppa tankarna om honom. Det gör ont att vara glad.
