Har inte mått så bra den sista veckan. Känns som att sorgen är en process som går i olika steg och förändras hela tiden. Detta är det svåraste jag någonsin har gått genom. Känns som mitt psyke testas som aldrig för. Jag trodde det skulle blir lättare, vilket det ibland är, men emellanåt blir det svårare. Jag är inte lika stressad över att bli gravid igen längre, som jag var för bara någon vecka sen. Det är klart att jag verkligen vill (mer än något annat jag velat förut), men det är en skillnad på att vilja något jätte mycket och på att vara stressad över att vilja något jätte mycket. Jag förstår nu varför jag var så stressad.
Jag blev riktigt nere efter att ha fått brevet från kyrkan. Men på något ironiskt sätt var det bra. För när känslor kommer fram till ytan, det då man kan bearbeta de. När jag kom tillbaka från sjukrivningen försökte jag att återgå till det ”normala”. Vara stark och optimistisk. Som att det var en sak som man kunde komma över, bara så. Men det går inte. Det är en komplicerad process som tar tid. ”Det normal” som fanns kommer aldrig vara det samma igen. Kanske kommer ”det normala” med tiden igen, men det blir ett nytt normala i så fall. Ett nytt normala som jag får lära mig att leva med. Erfarenheter förändrar oss och det är bara fel att förneka det. Det är då vi mår dåligt. Förstår ni hur jag menar?
Jag vet nu, som sagt, varför jag var så stressad. Jag hade ångest, jag hade panik, jag hade skräck, jag kände terror över tomheten utan dig. Jag ville få tillbaka den känsla av att känna dig, i mig. Jag sörjde inte själv graviditeten i sig (gravid vet jag att jag kommer bli igen), jag sörjde avsaknaden av dig, av just det barn som jag bar på. Jag vet att ett barn aldrig ersätter ett annat, men undermedvetet försvann all förnuft och logik – jag ville bara ha tillbaka det som jag hade förlorat. Jag vill det fortfarande. Jag är desperat efter dig. Men jag vet nu att ett nytt barn inte tar bort det som hände. Ett nytt barn återställer inte allt till det normala. Ett nytt barn, kommer inte vara du. Det går inte. Vad som har hänt, har hänt. Och dig får jag aldrig mer tillbaka. Det knäcker mitt hjärta när jag säger meningen för mig själv, men det är sanningen. När jag förstod detta, släppte stressen och paniken lite. Kanske behöver jag denna tid för att bearbeta sorgen? Kanske behöver jag få gråta över dig och sakna dig. För en ny graviditet kommer inte ta bort eller påskynda sorg processen, den kommer finnas där parallellt under en lång tid. Jag kommer bli den lyckligast när en ny bebis finns i min mage, jag kommer välkomna honom/henne och lova allt som jag lovade min pojke. Men kärleken för min pojke, den kommer inte att försvinna, den kommer ha en egen plats. Mitt hjärta kommer rymma kärlek för båda mina barn.
I slutet av denna månad skulle jag gå på mammaledighet. Juli börjar närma sig. Du skulle komma då. Det blir tyngre och tyngre, ju närmre det blir. Ibland är tyngden så stor att de känns svårt att andas. Hur ska jag klara detta? Hur ska jag klara dagen då du skulle komma, min pojke? Åhh vad jag hade älskat dig. Vad jag älskar dig.
Var inte arg lilla mamma,
jag var tvungen att gå.
När dom klippte banden,
orkade inte mitt hjärta att slå.
Älskade pappa,
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra,
när jag flyger bort.
Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst,
men lyssna till era hjärtan
och ni kommer höra min röst.
Jag finns inte bland er,
men jag finns ändå.
Jag hör era böner
och älskar er så!