Nu är jag redo att berätta

Jag vill berätta en grej. Det är egentligen ingen hemlighet (jag tror ju inte på att hålla saker hemligt). Folk som har frågat, eller andra i min direkta närhet, har jag berättat för men jag har inte direkt känt någon glädje över det och har därför inte haft någon större lust att skrika ut det… men jag är gravid igen.

Det blev inte alls som jag trodde. Jag trodde att jag skulle sköljas över med en enorm glädje och lättnad – men det blev bara motsatsen. Det kändes istället som att jag backade några steg i sorgbearbetningen och en extrem ångest/oro kom som en explosion. Jag vet inte vad en frisk, normal graviditet är… i min verklighet blir bebisar sjuka och dör. Min reaktion när jag såg plusset, blev istället en direkt rädsla kopplad till vad som redan har hänt. Naivt på något vis trodde jag att en ny graviditet skulle ”lösa” allt, men det gjorde den inte. Ett barn kan aldrig ersätta ett annat. Det vet jag nu. Och ett förlorat barn är som ett öppet sår i hjärtat som aldrig kan läkas.

Det har varit jobbigt att prata om det och berätta för andra, eftersom alla blev så himla glada över att jag blev gravid igen. Men jag kände ju inte alls så! Och jag kände mig missförstådd. Ingen i hela världen verkade förstå att jag fortfarande sörjde min pojke, att jag var så skräckslagen att mina känslor blev paralyserade. Det kändes som det begärdes något som jag inte kunde göra. Jag kunde inte ”försöka” slappna av, ”försöka” vara glad, eller ”försöka” tänka positivt. När man genomgår ett trauma, finns det inget ”försöka” på ren viljekraft. Det existerar inte. Ett trauma förändrar ens verklighetsbild och det påverkar framtiden i en stor omfattning. Det går djupt in i hjärnan och påverkar ens beteende på en nivå som man i första hand inte kan förstå, vare sig man vill det eller inte.

Känslomässigt har det varit svårt att anknyta till det nya barnet. Min hjärna stängde av. Bara tanken av att förlora ett till barn, var/är för mycket att klara av. Undermedvetet tänkte jag nog att ”känner jag ingenting, blir det inte lika jobbigt när jag förlorar detta barnet också”. Men jag förstår ju förnuftigt att det inte är så det fungerar. Hade det hänt igen, hade man blivit lika påverkad. Men dagen för det första stora ultraljudet kom (samma tidpunkt/ultraljud som sist när vi fick det hemska beskedet). Men allt var bra så långt. Två fina hjärtkammare syntes, till skillnad från sist. Jag var i chock de första dagarna och visste inte vad jag skulle göra utav mina känslor. Och en enorm skuld över avbrytandet kom (men det kommer jag skriva om i ett separat inlägg). Efter någon dag la sig chocken, och slutligen kände jag glädje och började våga hoppas. Mammakänslorna väcktes med en enorm kraft. Samtidigt hade den lille börjat röra sig… och jag var fast. Jag var förälskad. Vare sig om det skulle gå bra eller inte, gick det nu inte att inte anknyta när jag kände det lilla livet i magen. Det var ju min lilla bebis jag kände och min bebis behöver mig!

Nu var vi hos specialist nyligen och av vad hon kunde se är bebisen helt frisk. Hjärtat såg ut precis som det skulle. Vi kommer gå på fler besök, men det är mest för vår egen ro och för att verkligen dubbelkolla allt. Alla grava fel är i alla fall så gott som uteslutna. Och gissa vad? Det är en lite pojke. Känns svårt på ett sätt att det är en pojke precis som sist, men samtidigt känner jag att jag kan separera på känslorna rätt bra ändå. Var orolig att min hjärna skulle tro att det var samma barn. Men jag förstår nu att jag har två pojkar, och den ena får jag aldrig tillbaka. Och jag älskar de båda oändligt. Kärleken för barnet som man känner inom sig går inte att förklara. Bara en mamma som har haft ett litet liv kan förstå hur oändlig känslan är. Större än allt annat i detta universum. Och bara en mamma som har förlorat ett barn kan förstå hur broken man för alltid är och hur en oändlig längtan efter det barn man hade känns.

Så hur känns det nu? Jag kan för första gången ärligt säga att det känns lite lättare. Inte lättare med smärtan av sorgen, för den finns där alltid. Utan lättare med att orka leva. Att leva med den nivå av ångest som jag har upplevt de sista åtta månaderna… det har varit tungt att bära. De sista månaderna tappade jag all lust för allt som jag tycker om. All lust för mig själv. Kan knappt se mig själv i spegeln för jag ser hur trasig jag ser ut inifrån och ut. Det jag har gjort vardagligt, har jag gjort på ren automatik. Det jag har visat utåt, är ett försök av att vara glad för att inte göra andra oroliga. Men inombords kände jag att jag sakta men säkert dog. Ingenting var som förut och jag kände mig inte som mig själv. Allt kändes meningslöst. Jag har haft en sån enorm press/stress från annat håll också. Det har varit mer än vad en människa bör kunna ta på en och samma gång. Men oron/ångesten/stressen har släppt lite nu. Det är en befriande känsla. Tyngden på min axlar känns inte lika överväldigande längre. Och nu vågar jag ha hopp och glädja mig lite. Det i sig har gett mig tillbaka lite energi. Det är fortfarande tufft på många sätt och fortfarande många hjärn-spöken att bekämpa, MEN jag har i alla fall hopp. Och när du tappar hopp… ja, de är en hemsk känsla. Nu börjar jag återgå till att känna mig lite som mig själv, men med nya erfarenheter. Jag börjar sakna mig själv och allt som jag tycker om att göra. Jag börjar få lust igen. Och jag vill skriva igen. Jag vill inte stänga in mig i mig själv som jag har gjort den sista tiden. 

Min lille pojke är 17 veckor gammal om några dagar. Han är 15 cm lång enligt sista besöket. Anatomin är så gott som klar (lite läskigt hur fort det går), nu ska han bara ”gro” och ”fetta” till sig lite. Han är verkligen livlig, rör sig lite mer än vad vår andra pojke gjorde i denna tidpunkt tycker jag. Det är nog världens mysigaste känsla när man känner sin bebis i magen. Men också lite läskigt, känner mig så ömtålig nu. Jag bär ju på en liten skatt!

v. 9

v. 13

v. 16 (fick en gratis en extrabild i 3 D, en aning creapy men sjukt häftigt att se :D).