Jag skrev detta inlägg för någon dag sen, men hade en sån huvudvärk att jag inte orkade posta det. Men jag lägger det nu ändå, även om vi är förbi denna vecka idag.
Vi befinner oss nu i samma vecka som sist när vi avbröt graviditeten. Precis som sist har jag nyss börjat känna i magen min lilla bebis, sett ett antal ultraljud… blivit förälskad i dig. Jag känner mig som din mamma. Det har gått över 8 månader sen det hände. Det känns som igår, samtidigt som det (nu när jag är gravid igen) känns som en hemsk, overklig mardröm. Jag känner på min mage nu, känner min lilla bebis och kan inte förstå hur vi någonsin kunde skiljas från dig. Hur klarade vi av att ta det beslutet? Hur klarade vi oss genom den hemska dagen när du försvann från oss? Hur klarade vi av att fortsätta? För jag kan inte tänka mig att skiljas från mitt barn som jag har i magen nu. Jag kan inte ens föreställa mig det. Men ändå var det vi som en gång gick genom det.
Det väcks på nytt automatiskt skuldkänslor när man bär på en ny liten bebis i magen, efter att ha förlorat ett barn, efter att ha avbrutit en graviditet. Man förstår hur värdefullt ett liv är. Den lilla bebis som man har i magen är redan en liten varelse som existerar. Som gör kullerbyttor i magen, som suger på tummen, som testar att sparka med sina små ben. Att avbryta en graviditet är inte ”bara” att ta ett beslut. Det är ett liv man avslutar. Ett liv som har kommit till som en på miljonen. Ett litet mirakel.
Många säger ”men kanske var det aldrig meningen att han skulle komma” eller ”allt händer av en anledning”. Nej, så är det verkligen inte. Han skulle komma. En befruktning hade skett. En liten pojke hade utvecklats. Min lilla son bodde i min mage. Men vi tog ditt lilla liv i våra händer och vi tog beslutet om att avsluta det. Vi hade lika gärna kunnat besluta oss för motsatsen. Då hade du kommit till världen och tagit ditt första andetag, öppnat dina ögon, legat i min famn… Förmodligen hade du inte överlevt många timmar, för ditt hjärta hade inte orkat med den stora operationen som du hade fått genomgå bara några timmar efter förlossningen. Men du hade kommit till världen. Det var meningen att du skulle komma till världen, men vi valde att ta ett annat beslut. Och vi kommer aldrig att veta om du hade varit det där lilla mirakelbarnet som hade överlevt alla tre hjärtoperationer. För även om det är sällsynt, så finns det de barn som överlever med HLHS.
Det är just det som är det svåra. För vi tvivlar egentligen inte på själva beslutet. Som nyblivna föräldrar valde vi att inte utsätta dig för ett sådan smärtsamt liv. Hur mycket vi än ville kämpa för dig, förstod vi hur smärtsamt ditt liv skulle bli för dig. Jag vet inte mycket om föräldraskap. Men jag vet att ett barn behöver trygghet och harmoni. Och det hade vi inte kunnat ge dig under omständigheterna. Vi valde istället att låta dig somna in i magen, tryggt och lugnt. Ge dig ett värdigt avslut. Det är väl det som föräldraskap är; att ha ett fullkomligt ansvar över ett liv och kunna ta beslut för barnets bästa. Men faktum är att oavsett hur säkra vi är på vårt beslut, finns det alltid den lilla ångestfyllda tanken – var det verkligen upp till oss att bestämma om ditt liv skulle fortsätta eller inte?… för vi är inte Gud. Och du hade ett litet liv. Har vi missuppfattat vad som var rätt beslut eller har vi fattat rätt? Det är tankar som vi får leva med för resten av våra liv.
Samma vecka nu denna graviditet som sist när vi avbröt. Jag tittar på mig själv och kan knappt förstå, hur jag en gång stod så med dig.
