Godmorgon bloggen =) Har gått någon dag nu som jag inte uppdaterat bloggen. Först njöt jag av julledigheten och sen mådde jag dåligt i förrgår kväll och igår. Fick en extrem oro och ångest från ingenstans. Eller ingenstans ska jag kanske inte säga, för det är verkligen från någonstans. Men det kändes så, eftersom det har varit bättre i denna delen av graviditeten än den första halvan, men ändå kommer oron tillbaka som en explosion ibland. Det som hände under förra graviditet har verkligen messed with my brain. Det är så; har man en gång upplevt något hemsk, ett trauma, så kommer det upp automatiskt som en reaktion över en lång tid i hjärnan. Vissa saker dyker fortfarande upp som ett foto i mitt minne. Eller som mardrömmar när jag sover. Och ibland som en ångest från ”ingenstans”. Min verklighetsuppfattning är förändrad och det är svårt att återgå till det ”normala”.
Hur som helst. Fick extrem panik i förrigår kväll. Då förstod jag inte varför. Det bara kom som en explosion. Natten var hemsk, gick knappt att sova och det lilla jag sov bestod bara av mardrömmar. Att bebisen var död, och i några att han var svårt sjuk och handikappad. Dagen därpå var riktigt plågsam. Jag var HELT övertygad om att något skulle/har hänt mitt barn nu. Och att det skulle vara mitt fel. Något som jag har gjort. Något som jag har ätit. Eller något annat i min kropp som har fått mitt barn att bli sjukt. Det blev verkligen kaos i min hjärna. Låg som klistrad vid telefonen i sängen och bara googlade alla sjukdomar jag kunde komma på. Det är hemsk när man verkligen tror på sina ångesttankar, utan att förstå att det är ångesttankar… utan verkligen tror att det är sanning. Det är en förlamande rädsla.
Mot slutet av kvällen igår började jag känna igen att det var min hjärna som spelade mig ett spratt. Och det kändes hemskt i sig, som att jag verkligen inte kan lita på mig själv eller mina tankar ibland. Och sen hade jag bara feta skuldkänslor över ångesten, att det ska ha påverkat lillen i min mage, att jag är väldens sämsta mamma. Det släppte i alla fall mot kvällen, och jag och Juan kröp ihop i soffan och kollade på tv. Gick väl sisådär att fokusera sig. Men det kändes tryggt i hans famn. Och idag känns det mycket bättre. Spökar väl lite i hjärnan, men jag fattar att det ”bara” är ångest och inte verklighet.
Jag har både kurator från kvinnokliniken på sjukhuset och psykolog (som är dessutom specialiserade i graviditeter och komplikationer/förlust). Men det är oerhört svårt. Det blir bättre hela tiden, men det är en lång process. Vår hjärna är otroligt komplex och ingenting betingar saker så starkt som rädsla/hot/fara för ditt eller någon närståendes liv.
