Jag såg ett jobbigt program nyss. Har bara suttit och bölat nu. Och googlat desperat av ångest för att försöka hitta något som kan bekräfta att vi tog rätt beslut. Men inget kan någonsin bekräfta om vi gjorde rätt eller fel, känns det som. Kanske finns det inget rätt eller fel…
Rakt in i hjärtat på SVT 1. Ett program om hjärtsjuka barn. Det var med en liten kille med samma hjärtfel som vår lille pojke hade. Han väntade inför sin 3:e operation. Han hade överlevt de två första. Det är jobbigt att se att det även kan gå bra (när det kommer till vårt beslut menar jag då, självklart är det underbart att se för andra barns skull). Jag får en extrem ångest och så mycket skuldkänslor att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Att det blir tungt att andas. Jag tänker att det kunde ha varit vår lille kille. Där på tv rutan syntes denna lilla 2 åriga killen, levande och i sina föräldrars famn. Vår pojke kunde ha varit levande. Tog vi fel beslut? Kämpade vi för lite? Kämpade jag för lite? Vad har jag gjort? Förlåt mig…..
Emellan ångesttankarna försöker jag påminna mig om att vår pojke INTE är pojken i rutan – vår pojke hade förmodligen inte överlevt (enligt läkarnas prognos). Han hade sämre odds än ett ”normalt” barn med HRHS (HLHS) har. Och hade jag velat ta in honom i ett liv från början till slut på ett sjukhus, med en massa smärta när jag faktiskt fick valet (hur orättvist det än känns)? Jag försöker påminna mig om detta, det var ju anledningen till det beslut vi tog. Men ändå finns de ångest väckande tankarna där hela tiden. Tänk om han hade klarat sig? Tänk om läkarna hade fel? Tänk om vi missförstod läkarna? Tänk om vi inte kämpade för att vi var själviska? Tänk om han ändå hade varit lycklig trots att han hade varit sjuk, om han hade klarat sig? Skulle vi ha tagit mer tid för att ta beslutet… allt gick så fort. Skulle vi ha läst på och tagit reda på mer? Tänk om, tänk om, tänk om…..
