Igår var årsdagen. Det gick väl så okej som det kan gå under omständigheterna. När Juan kom hem från jobbet åkte vi till minneslunden. Köpte en röd ros och en sten med texten ”Jag älskar dig”. Och ett ljus. Ville köpa en liten nallebjörn men det fanns inte. Ångrar mig att jag inte åkte i förväg och letade upp och köpte en till honom. Vet inte varför men fick jätte dåligt samvete att han inte fick en nallebjörn av mig, som jag hade planerat. Förmodligen är det en annan underliggande orsak för det och inte själva nallebjörnen i sig. Ibland får jag jätte dåligt samvete och en ångerkänsla för små detaljer, kring det hela. Hur som helst, vi åkte till minneslunden och tände ljus. Det var jobbigt där men vi stod i alla fall en stund och tänkte och höll om varandra. Efter det åkte vi hem, tog det lugnt och pratade lite om allt.
Skönt att man i alla fall har varandra genom det hela. Det var jobbigt igår men samtidigt försökte vi tänka på honom på ett positivt sätt och komma ihåg hur fin han var. Juan är inte den som lätt visar känslor utåt (även om han är väldigt känslig), så igår blev svårt för honom när han väl valde att öppna upp sig. Det blir nog så när man trycker ner en massa känslor under en viss tid. Jag själv bröt ihop dagen innan, vilket faktiskt kändes nästan skönt, som en lättnad. Jag ville inte bryta ihop på just årsdagen, då ville jag försöka tänka på honom och glädja mig för den lilla stund vi hade. Även om det var otroligt svårt och en massa tårar kom igår ändå, kändes dagen ändå fin på något vis. Såg att Juan senare la en dikt på fb som kändes skönt att läsa och att han valde just den. Det kändes som en bekräftelse på att vår pojke aldrig någonsin blir glömd och att han alltid finns i våra hjärtan. Att vi går genom detta tillsammans och att det är inte bara är mina känslor, utan våra.
Minneslunden. Nästa gång ska han få en liten nallebörn.
Dikten som Juan la upp.
