Arg

Ligger här och kan inte somna. Tänker på allt. Den sista tiden känner jag mig irriterad inombords. Och jag funderar på varför. För att jag är arg. Så fruktansvärt arg. Och jag vet inte. Kanske gör det mig bitter.

Jag uppskattar allas glädje för vårt andra barn. Verkligen. Och det är väl klart att de ska få vara glada. Det vill jag. Jag försöker ju också vara glad. Men glädjen gör mig också ledsen. Och sen gör den mig arg. Ledsen för att jag aldrig fått uppleva detta med min första pojke. Jag skulle få gå och köpa saker till honom också. Inreda hans rum. Se fram emot en förlossning. Hålla honom i min famn, varm och levande. Ha drömmar för hans liv och vem han skulle bli. Men allt det försvann från oss. Vårt barn försvann från oss. Och arg för att det känns som ingen förstår (och ja, jag har skrivit ett inlägg om detta förut och innerst inne förstår jag att jag inte kan begära från andra att förstå). Men ändå är jag arg. Jag kan inte rå för det. Jag har lust att skrika rakt ut att mitt första barn inte är glömt! Det känns som att ”världen” glömt honom. Men jag har inte glömt honom. Jag tänker på honom varje dag. Varannan minut av dagen. Så förlåt mig, om glädjen gör mig arg ibland.

2 svar på ”Arg”

  1. Ja exakt! Det är nog där lite ilskan kommer ifrån; att saker är just som det är och att man faktiskt inget annat kan än acceptera det. Och ena dagen känns det som att man är en bit på vägen mot att acceptera och rätt som det är vänder det. Ett steg fram och ett steg bak typ… och det går ut i ilska och irritation. Går typ inte att rå för det… =( Tack för din kommentar, känns skönt att veta att man inte är ensam. Stor kram till dig också <3

  2. Jag förstår din frustration, tror jag.. Jag kan känna mig maktlös inför faktumet att saker ÄR som det är. Det där glappet i hur man vill att det ska vara och hur verkligheten ser ut, det är grymt ibland.. Man försöker acceptera om och om igen… För vad annars ska man göra? Inget man gör nu kommer förändra det som varit… Kanske inte så upplyftande, men du är inte ensam. Kramar och medkänsla till dig / Maria

Kommentarer är stängda.