Ibland undrar jag om kvinnor är rädda för att säga hur de verkligen mår och känner under en graviditet (nu syftar jag till de som faktiskt mår dåligt och inte de övriga). Verkar nästan vara tabu över att må dåligt. Speciellt som kvinna och gravid. Som att det skulle vara något att skämmas över, som att man är gnällig om man säger hur man mår, som att det på något vis skulle vara nobelt av oss kvinnor att hålla käften och uthärda i tysthet? Känns som ett uråldrigt och primitivt tänkande.
En graviditet är en av de mest fysiskt påfrestande processer som vår kropp går genom (och för att inte tala om psykiska). Nej, det är ingen sjukdom men symptomen är ju desamma (i många fall). Så det kvittar egentligen vad man vill kalla det. Lite acceptans och förståelse för en gravid kvinna istället för en överdriven optimism, underlättar den enorma processen som man går genom. Hade man fått mer av det tror jag fler kvinnor hade öppet vågat prata om hur man faktiskt mår under en graviditet. Och fler kvinnor hade vågat känna sig berättigade till anpassning i vissa situationer när det krävs istället för att känna sig pressade till sådant som de inte klarar av för tillfället. Om man bara tar arbetsplatsen som ett exempel, i många fall ska man prestera minst lika hårt under en graviditet som annars men är du sjuk är det annat som gäller. Det är nästan lite typiskt. Kvinnan ska alltid vara ”superkvinnan”. När ska hon få vara ”människa”?
Det intressanta är att detta tänkandet upplever jag främst kvinnor emellan (med egna barn). Att en man inte alltid förstår, ser jag inte direkt som en konstighet. Det är svårt att förstå något som är grymt komplext och som man själv inte har upplevt. Men att kvinnor som själv har burit på barn inte kan visa lite empati förbluffar mig. Men det är väl det där med att man inte vill verka ”svag”. För på vägen är det ju det vi har lärt oss; att bete oss som en man så är vi minst lika starka. Men en sak ska vi inte glömma. Att ventilera hur man mår gör en inte svag – i längden gör det en starkare och mycket mer uthållig.
tackar =) ja precis, exakt min tanke =) kramar
Tack för det här inlägget! Det behövdes. Tänk om alla bara kunde släppa fasaden, va sig själva OCH bli accepterade som de är? För det är väl där skon klämmer, att man är rädd för att inte bli accepterad. Att bli utstött på nåt sätt, vara fel. Men tänk om så många andra tycker samma sak, o så sitter man där o låtsas? För vems skull? Nä tack, vill inte leva i en låtsasvärld… Kram
Ja det har du helt rätt i =) Finns en del som helt enkelt mår bra och klart att de ska få känna så. Människor har för mycket förutfattade meningar 😛
Så sant! Och bra inlägg! Jag upplevde det dock helt tvärtom (på sätt och vis). Många av mina bekanta som hade barn och/eller väntade barn kände sig smått provocerade när jag berättade att var lätt som en plätt för mig. De verkade nästan förvänta sig att man SKA må dåligt, morning sickness, svullna leder, etc. Jag upplevde inte något av det, samt hade en jättelätt förlossning, och detta var något som flera störde sig på. Konstigt nog. Varför kan man bara inte få vara med sin graviditet, precis som man själv vill, och må som man mår? Att det ska finnas normer för hur en gravid kvinna ska må/se ut… det är skit.