Min lille kille är 2 veckor idag. En hel halv månad! Känns som det var igår som han föddes. Och han har redan blivit lite större. Tiden verkar flyga förbi. Det är nog därför folk brukar säga att man ska njuta så mycket som möjligt hur tuff denna första tid än är, för rätt som det är blir spädisarna stora och tiden är förbi.
Så vad har hänt på dessa två veckor? Vad det gäller Gabriel har vi lyckats få till amningarna lite bättre. Fortfarande är det rätt så oregelbundet med tider och de skiftar från dag till dag men så är det nog med spädisar. Han sover i alla fall helt okej de flesta nätter. Han sover ca 3-4 timmar åt gången och amningen går smidigt, inget eller väldigt lite gråt efter och han somnar i princip direkt sen. Så man kan själv somna om hyfsat fort. Däremot på dagarna är det vääääldigt mycket amning, varannan timme eller oftare och efter det följer 20-30 min gråt (tror han har magknip eller så vill han fortsätta ligga vid tutten, vilket av det har jag inte klurat ut än). Men det går mycket lättare nu att lugna ner honom och få honom att somna i alla fall, så det är ju framsteg =) Utöver det så är han de sista 3 dagarna mycket mer vaken. Kanske 1-2 h åt gången. Och han testar att lyfta mycket på nacken. Det har han visserligen gjort sen dag ett på förlossningen. Han verkar ha en stark nacke. Det är bra för tydligen minskar det risken för plötslig spädbarnsdöd enligt BVC.
Jag då? Jo, jag återhämtar mig fortfarande. Men det är mycket bättre. Kan även sitta nu hyfsat normalt och har minimalt med smärta. Svanken och ryggen känner jag av lite och trycket där nere, men det är mer ett obehag en ren smärta. Så nu försöker jag helt att låta bli smärtstillande, man vet ju aldrig hur sånt påverkar bröstmjölken. Däremot känner jag mig emellanåt riktigt svag. Blir alldeles yr och skakig inombords. Det är förmodligen järnbristen (i kombination med resten). Fick blod på sjukhuset men hade fortfarande efter det lågt blodvärde. Så nu för några dagar sen har jag börjat med järntabletter (har en känsla av att jag redan berättat om detta (?), minnet är kaos för tillfället). Det tar lite tid innan de börjar värka men det känns faktiskt redan lite bättre, vet inte om jag inbillar mig men men, så länge det blir bättre så.
Sen har vi den känslomässiga biten. Det är TUFFT. Och det är inget som man kan förberedda sig på. På BB svävar man på moln av lycka, hög på hormoner och glädje (för min del i alla fall). När man kommer hem är man plötsligt i verkligheten. Skör efter förlossning, en massa hormoner (som kan få en att böla för minsta lilla) som kommer igång med amningen och helt fullkomligt utmattad. Hur mycket man än älskar sin lille, så är det tufft. Och man ifrågasätter sin kompetens (i brist på bättre ordval) som mamma om och om igen. Men ju fler dagar som går, ju starkare man blir efter förlossningen och ju mer man återhämtar sig – ju mer förstår man att man gör sitt allra bästa och man klarar av det i slutändan. Tröttheten blir med dagarna också mer uthärdlig, dels för att man återhämtar sig från förlossningen så den ena sidan av utmattningen försvinner och dels för att man lär sig att leva efter nya vanor, kroppen och hjärnan anpassar sig. Man växer sakta men säkert in i sin nya roll.
Sen har jag haft en massa andra känslor som har att göra med min första lilla pojke men det tar jag i ett inlägg för sig.
Första gången man lyckades stå upp efter förlossningen. Hur smärtsamma dessa dagar var kan jag inte förklara. Men underbara på en och samma gång. Ironin i vår värld.
Ursäkta eventuella slarvfel/språkfel, skriver fort som bara den utifall att lillen vaknar och vill ammas snart igen 😛