Okej, nu tänkte jag börja med att berätta om min förlossning. Har en känsla av att det kommer bli långt och jag hinner nog inte skriva allt på en och samma gång, så jag kommer dela in det i delar. Det kommer komma upp paralleller till min förra förlossning vid avbrytandet då det är den upplevelse som jag har, tyvärr. Även om detta var en ny situation för sig, var den ändå inte det. Denna graviditeten och förlossningen har varit otroligt påverkad av vad som hände.
Den 3/4, i v 41 (40+6) gick mitt vatten runt åtta på morgonen (skriver ca tider för jag minns inte exakt hur allt gick till). Jag vaknade upp, kände lite mensvärk och ett himla tryck. Reste mig då för att gå på toa och så började det rinna. Inte som förra gången då det kändes som en hink som spilldes ut, utan det rann sakta. Denna gång kände jag heller inget ”knäpp” som att något brast. Det var i alla fall ingen tvekan om att det var vattnet som gått, för det rann hyfsat mycket. Som att något halvt satt på en kran. Åhhh gud bara av att skriva om detta nu blir jag helt sentimental och längtar tills nästa gång jag är gravid och ska föda… men hur som helst, nu fortsätter vi med historien 🙂 Vattnet hade i alla fall gått och jag gick lugnt in i badrummet och tog en binda. Sen gick jag ut och försiktigt väckte Juan och sa ”älskling, vattnet har gått”. Juan, alldeles yrvaken, verkade knappt fatta. Då kände jag ingenting i princip, inga värkar eller något annat och jag kände mig väldigt lugn, lättad och förväntansfull trots all oro som jag haft pga min förra graviditet. Jag trodde ju att jag skulle gå över tiden hur länge som helst och blev därför enormt lättad när vattnet gick. Jag ringde då till förlossningen och fick en tid till halv tre för kontroll men skulle höra av mig om det började göra ont innan det. Efter det fixad vi frukost, jag hade jätte cravings på våfflor (vi hade köpt allt vi behövde dagen innan), så vi njöt av våfflor med grädde och jordgubbar och jag hann till och med blogga. Sen vid ca tio tiden började värkarna smått. Inte så farligt. Sen blev det mer. Och mer. Jag ringde in till förlossningen och de sa att värkarna bör vara tätare så jag väntade lite till. Värkarna blev aldrig tätare (de kom oregelbundet med 2-5 minuters mellanrum) men de blev riktigt intensiva. Så jag ringde igen vid ett tiden och sa att jag verkligen hade ont och de sa att jag var välkommen in. Värkarna var då lika intensiva som jag minns de från förlossningen vid avbrytandet, skillnaden var att det var paus emellan. Förra gången, som jag berättat tidigare, hade jag värkar utan pauser. Så även om det gjorde djävulskt ont denna gång också, var det i alla fall pauser emellan och det gick att uthärda. Jag spydde inte eller svimmade av smärtan som sist. Så det var en stor lättnad. Detta var ju en jätte oro som jag hade haft, att det skulle bli samma som sist med värkarna.
Denna gången hade vi något att se fram emot och vi var faktiskt väldigt förväntansfulla även om det hade varit månader av oro innan. Jag trodde att oron skulle ta över men värkarna gav inte mina orostankar något större utrymme. Utan alla tankar och energi gick åt att uthärda och klara av processen. Känns som man sätter sig i någon form av överlevnadsläge (även om det kanske låter som en överdrift men det är så det kändes). Det var väl det positiva med smärtan, att den tog platsen från oron. Men det var tufft att gå in genom samma dörrar som förra gången, samma korridor, Waynes Coffee vid entrén… ja, allt där var betingat till när vi förlorade vår första pojke. Även om vi kom dit i en helt annan situation, var det nästan som en flashback till för ett år sen. Det kändes märkligt att denna gången komma dit och få världens gåva samtidigt som för ett år sen förlorade vi allt där inom samma väggar. Jag kan inte förklara hur starkt betingat sjukhuset var till avbrytandet. Och att ligga i ett identiskt rum denna gång som vid avbrytandet var otroligt tufft. I mitt huvud minns jag varenda detalj, som en film eller foto som spelas upp i mitt huvud. Vi övervägde att ta Lund för att kunna skapa nya minnen men av någon anledning kände jag en dragning till MAS. Jag ville båda mina pojkar skulle födas där. Och även om det är sorgset på många vis, kände jag mig nära honom på sjukhuset. Och jag kände mig trygg på grund av omhändertagandet som jag fick förra gången.
Vi ringde hur som helst min pappa som körde oss till sjukhuset. Värkar i bilen var hemskt. Min pappa fick köra i snigelfart för jag hade så ont av varenda rörelse som bilen gjorde. Fattar inte hur de på filmer kör i värsta farten?! Vi kom i alla fall till sjukhuset vid två tiden och började med att mäta hjärtfrekvensen på bebisen och mina värkar. Efter en halvtimme sa barnmorskan att mina värkar inte var tillräckligt täta och att vi fick välja mellan att antingen åka hem och komma tillbaka lite senare eller behålla rummet och gå ut och promenera lite.
Fortsättning följer…
Precis när vi kommit fram till sjukhuset. Fy fan vad ont jag hade på bilden men samtidigt glad. Jag ser helt hemsk ut på bilden men vill dela med mig ändå haha Och ja, det är ju en förlossning – klart man ser hemsk ut!